Sanningsenligt:

Skillnaden på nu och då är att då sög jag åt mig varenda ord, jag brydde mig, jag analyserade, jag fick ont när han hade ont, jag ville hjälpa, jag ville finnas där, jag ville betyda något... Och nu så bryr jag mig inte ett dugg. Jag scrollar igenom sida efter sida av obetydliga bloggord, jag tänker att allt är en enda stor repris, att han är inget annat än en repris av en ack så innehållslös fyra fjärdedelstakt, han är som en stämton som bara hålls ut och hålls ut och hålls ut och hålls ut och inte blir den mer ren för det. Och framför allt så önskar jag honom inget gott. Det kanske säger en del om mig som människa. Jag vet inte. Kanske säger det bara att en bloggromans med en alldeles för psyksjuk person inte var något att ha. Kanske säger det bara att jag inte är så bra på att bli sårad och illa behandlad. Jag vet inte. Men jag tänker att det är okej, att jag får lov, att jag åtminstone inte önskar att han ska dö.