Ännu mera dekadens:

Några timmar, minuter, sekunder efter båtturen på Nilen:

Ett mörkt rum, ännu mer tvivelaktig musik, mannen med det yviga håret, den bittiska accenten, de fina skorna (åh, så sällsynt i Kairo), de egyptiska bögarna som bara väller in.

Och dekadensen fortsätter. Likheterna med en orgie är många. Jag är i köket med Borhan, jag skrattar hysteriskt och berättar att den svenska motsvarigheten till Borhan är ALFONS. Han förstår inte det roliga. Vi sväljer en shot, jag slår mig själv på bröstet och ropar att jag är en viking. Jag skrattar och fnissar med bögarna, jag känner mig hemma.

Så står jag i hörnet av det mörka rummet med utsikt över Nilen tillsammans med mannen vars skor jag beundrat, mannen vars trevliga sätt fått mig smått vimmelkantig, mannen som berömde min magdans och mannen som jag inbillat mig gett mig blickar. Med oss är en annan man också. Egentligen är det de två som pratar. Mitt huvud snurrar. Vi är fulla. Allhiopa. Oj, vad vi är fulla. Jag har handen på mannen med skjortans mage och den är stenhård och skjortan är våt. Vi pratar om det. Och de, de två männen, som kanske är mer pojkar än män, pratar om mannen med skjortans manshoreri och jag blir alldeles chockad och reagerar som jag alltid gör: jag berättar lika ekivoka saker själv och skrattar och high five:ar. Jag vill så jävla gärna höra till.

Sedan några timmar av drinkar och dans och kön och mörker och musik och svett och allting igen. Så ser jag britten, han som köpte mat åt en uteliggarunge och tittade på mig med mjuka ögon och ser ut att ha så mjuka mjuka läppar, i en soffa med en blondin och jag vet då att det inte var som jag hoppats: han är inte en sån som gillar flickor som jag. Å andra sidan spelar det ingen roll när han var lite sen till festen för att han satte på sin flatmate.