om den saknade vännen:

Jag chattar med Jens. Min fine fine vän. Han och jag som hade världens mest dekadenta sommar med absint-onsdagar (och tisdagar) och dansa på trottoaren på Davidshall klockan två på natten en måndag-nätter och hur många som helst oj vad fulla och episka vi är-kvällar. Han och jag, som FNIZZAR, och DONSAR och går på handikapptoan för det är bara där vi får gå tillsammans (fast vi går på herrarnas också och så vrålar Jens att han har en fin överraskning i båset och ut kommer jag som Liza Minelli och männen i pissoaren gapar). Han och jag. Vi som låtsas att vi heter Fanny och Gabriel och är sjutton år när vi går på KB (för det är skämmigt, men billigt!). I alla fall. Han är inte helt nöjd med situationen i den stad dit han flyttat. Faaaaan, säger han. Och fortsätter:

"Förra söndagen. Jag är hemma. A sms:ar. Skriver: du måste komma hit. Prata med V! Så kommer jag dit och de FNISSAR och efter typ ett år så vågar de fråga 'Har du sugit av en kille nån gång?' och jag ba 'Eh jo'. Man ba guuud: what's the fuzz liksom? Nä, då ska jag berätta hur man gör, och det är väl okej, man behöver inte ha gjort det, men det är inte FNIZZ alltså. FNIZZ är trånga lilla fittan-mannen* eller en fot-fetishist..."
"Men guuud. Vafan! Så sitter du och jag på Belle Epoque och pratar analsex!"
"Javisst, vitt och brett! Det är ju freaksen man fnissar åt, inte en jävla avsugning."
"Nä, det är ju vardagsmat."
"Jag blir lite bitter alltså."
"Förstår det."
"De kan inte supa heller."
"Fy fan."

Helvete vad jag saknar den mannen alltså.

(*en av mina erövringar... Men det är en annan historia, det.)