Jag hamnar på en fest i en lägenhet som ser ut som vilken lite rikare tjugofemårig ungkarls lägenhet som helst. Det är svarta lädersoffor och genomskinliga - plastiga - köksmöbler och feta tv och stero-anläggningen. Den grejen. Jag blir alldeles paff och är inte så imponerad medan resten av gänget ba: oooh wooow. För det är så här, bögklubbstechnodängor och svarta lädersoffor, det är god smak. Och jag kan inte låta bli att skratta, och de förstår inte varför jag skrattar. I alla fall. På den här festen dyker det upp ett helt gäng med svenskar. Ett helt gäng med svenska rutig skjorta och öl-snubbar. De är i Kairo i två dagar, hitchartrade från Hurghada. Och jösses koss, där sitter jag med mina prickiga strumpbyxor och min randiga tröja och mina röda läppar och de blir så förtjusta. De undrar om jag är känd från tv (klart jag är), en annan tycker jag ser ut som en gondoljär (och berättar hela Coco Chanels liv för mig, och säger att han använder också basker ibland) och en tredje tycker att jag ser ut som alla i Sverige, han diggar min stil, han tycker att jag är "lingonsylt och pannkakor" (fast det äter man ju aldrig, eller hur?). Så dansar de och klär av sig skjortorna till grekisk musik och svensk rap och de är stora och stöddiga och svenska och de mindre britterna och amerikanerna känner sig hotade och de avslutar kvällen med att sätta på Seebach Natteravn och stå i en stor grupp och skrika och peka på mig: JAG KALLAR PO DAJ!
Då kan man ju inte annat än fnissa.
