Jag vill ha det som inte är bra.
Jag vill ha kaoset.
Jag vill stå och prata med honom och se kaoset i ögonen.

Eller.
Det kan vara en efterkonstruktion.

Jag vill stå och prata med honom och se honom i ögonen och känna att: han kommer att knulla mig.
Jag vill också känna: han kommer att kela mig.
Han ska göra både och.

Jag vill bara ha nån som ger sig hän.
Som äter mig som jag äter honom.
Som ser mig som jag ser honom.

Som borrar sitt ansikte mellan mina ben, som gnider fittsaft i hela mitt ansikte.
Som ligger naken i min säng hela dagen, som luktar mig i armhålan och älskar min svett.

Jag vill ändå tro, att när man träffar den som gör morsekod med könet - och man har skojat om det i flera år - att det betyder något. Trots att jag sagt att jag fått lära mig att det inte betyder ett skit så... ja, men jag ljuger. Jag ljuger hela tiden. Jag säger: han är ett jävla as. Men jag bryr mig inte. Jag vill bara ha honom mellan mina lår. Dra fingrarna över hans håriga bröstkorg. Ha hans kuk i min mun. Slicka på den när den precis varit i mig.

Jag kommer på mig själv med att tänka hellre smärta och eufori än bara nåt jävla medelmåttigt. Vad det nu är. Vad jag nu vill. Hellre ett jävla hallabaloo när det väl händer en ett mesigt mingel till loungig musik, I guess.

Imorse får jag ett meddelande, tjugo i sju, där det står: ett PLUS! Bara det, inget annat. Jag blir så himla FAN VAD SJUUUUKT och så himla smickrad för att direkt när hon fått reda på det så skriver hon till mig. Jag liksom bölar. Gråter. Lipar. Hon ska ha en bebis och jag får vara med på resan. En bisittare. Hur vi direkt börjar prata om hur kommer att kunna wallraffa olika mamma-tillhåll, och använda allt stoff i vårt skrivande.

Det är så märkligt.

Inget fascinerar mig mer än det där. KÄRLEKEN. Att tycka så mycket om en annan människa att kunna tänka sig att skaffa barn med den. Det har ju hänt mig, men inte ömsesidigt. Vilken oerhörd bekräftelse att nån ba: jag vill att en cellklump ska formas till ett barn inuti i dig. Jag blir helt lamslagen när jag tänker på det. Tårarna ba rinner.

Och jag har aldrig fallit för en man som ens brytt sig om mig litegrann.
Det är ju också spännande.
Att vissa bara lyckas.

Jag känner mig klängig. Som ett barn som drar i de vuxnas byxben. Jag hänger efter mina kompisar: se mig! Älska mig! Se mig! Bekräfta mig! Prata med mig! Tyck att jag är viktig!

Det är ju bara att uttryck för det där som saknas. Den där livlinan. Den där relationen som djupnar. Som är som en freakin hemgjord buljong. Hell to the umami och hur den får stå och dra sig och den är så BRED OCH ENORM OCH MJUK i smakerna. Den relationen.

Det slår mig, bara sådär. Att det har inte funnits någon som inte skrivit.

Alltså visst hade funnits, men inte på det sättet. Alla dessa kukar och män som seglat förbi: de har inte alla varit skrivande människor. Men de som fastnat, som fått mig att hänga efter. Alla har de varit baserade på en skriftlig kommunikation oss emellan, alla har de varit beroende av att objektet i fråga varit en god skribent.

Det är mycket möjligt att jag skulle ha varit lyckligare om det inte var så. Att det hade varit lättare att hitta någon.

Jag tänker mycket på han från Växjö, som var så jävla lång och jobbade på posten och inte hade några framtidsdrömmar. Men som var extremt gosig och gullig. Hade det bara inte varit en sten i magen när han sa: jag läser inte böcker. Hade jag bara inte sett på honom som lägre stående så hade jag kanske varit jättekär just nu. Det hade kanske blivit vi.

Jag vill liksom ha det där. ORDEN. Att de är bra på att skriva sms, att de tar upp en jävla diktsamling ur ryggsäcken och läser lite för mig, att de ser världen på samma sätt som jag. I meningar och ord. Jag måste kunna säga: läs detta, så förstår de. Jag måste kunna skriva till dem och de förstår mig. De måste ta mina ord på allvar, och jag vill att deras ord ska vara allvar.

Alla dessa kärleksbrev jag vill skriva. Alla hymner jag vill sjunga. Alla dessa ord som vill slingra sig ur mig in i en annan människa, också denna av ord och blod.

Så det är ju inte konstigt att han tar mig med storm, att han gräver sig in direkt. Att jag låter honom inte svara gång på gång på gång, han är precis som alla de andra. Han som jag skrev brev med, han som jag kärleksmejlade, han som gick min skrivarlinje... och så nu, den här. Den danske poeten. Jag är fan en klyscha. Jag är en patetisk version av mig själv. Jag är för mycket. Men jag kan inte hjälpa det. Det bara är sådär.

Har du en typ? frågar ju folk och jag brukar säga: nä, det är så olika. Och så tänker jag på dem, mina stora, mina som etsat sig fast. Och det är ju samma. Fast djupt olika. Men de skriver. De skrev, åtminstone. De såg mina ord och jag såg deras.

Det är allt jag vill.
Bli sedd för mina ord.
Och i förlängningen mig.
För han förstår ju att det är samma lika, att mina ord är jag och jag är mina ord.

Så när dansken säger att vill översätta min roman till danska, att det vore spännande att se om han förstod min ton. Då kan jag ju inte annat än ta det som något stort, fast jag kanske inte borde. 

Också det, att han är den första jag legat med när jag haft mens. Sådär på riktigt. Förutom den där gången förra sommaren med den där Hans-Gunnar när jag var så satans full. Det räknas liksom inte. Hur det var på riktigt nu.

Det hade ju varit bra om jag vågade fråga honom saker. Vad han tycker att vi gör, vad han vill. Så jag inte behöver gå runt och undra. Men kanske kan jag bara vara lite i världen där jag är säker på att han gillar mig. På nåt sätt. Det kanske kan få ta tid. Det kanske kan vara bra som det är. Vara nog. Vara tillräckligt. Vi kanske inte måste bli världens mest förälskade. Det kanske är bra såhär.

Men jag vill laga mat till honom. Vill att han ska slicka mig. Vill träffa hans kompisar. Vill lära mig sova ordentligt med honom. Vill lukta på honom. Vill tvätta honom. Vill bli bekväm med honom. Vill att han ska bjuda hem mig, vill se hur han bor. Vill vara en del av hans liv.

Han har glömt sin rock här och jag ba: HALLELUJAH NU MÅSTE VI SES IGEN, osäker på huruvida vi hade gjort det om han inte glömt den här. Också förvirrad över att han inte hört av sig om det, alltså: hör man inte av sig om man glömt sin rock? Eller? Tänker att jag ska sova med den i sängen ikväll. Som ett annat jävla mongo. Sniffa i kragen. Lite besviken över att det är en rock inte typ hans skjorta, den hade ju luktat mer kropp, mer av honom. Nu är det lite mer ytterkläder, lite mer påverkan från resten av världen.

Alla ba: skriv inget om rocken, vänta ut honom.

Så det försöker jag göra.
Ger honom space efter monsterorgasmen. Så överväldigande att han var tvungen att åka hem. Alltså. Jag vet inte. Vad har hänt då? Kände han sig naken? Blev det för mycket? Var han bara sådär som man är när man tittat på porr: nu har jag kommit nu vill jag inte ha det här (henne) mer? Allt är så oklart. Och allt jag vill är att sticka in fingrarna mellan hans skinkor igen, smeka honom lite på pungen. Höra hans andetag. Hur han gnyr. Kyssa honom i svanken. Rida honom och högläsa Ulf Lundell-dikter till jag kommer.

Vill bli så lugn och trygg att jag vågar säga exakt hur han ska smeka mig, vill ligga med honom så mycket att jag kommer på samma sätt som när jag är ensam, att han kan få mig att komma så. Gång på gång på gång. Vill knipa mina fittmuskler runt hans fingrar till tidens jävla slut. Vill att han ska pulla mig till hans fingrar är russinlika, vill slicka min fitta från hans ansikte. Vill att han ska komma i mig och vill att han ska äga mig offentligt. Kyssa mig på en bar. Framför folk. Ta mig i svanken. Hålla mig i handen. Vara någon som han inte skäms över.

Vill suga åt mig allt som finns att suga åt mig av honom.

Fladdret i själen, lockarna i håret.

Hur vi ska tävla mot varandra och låtsas att jag inte ser honom när han kommer, att jag är så inne i samtalet att jag inte lägger märke till hur hans fötter får det att dåna om parketten. Jag är stirrigt rolig och när han kramar om mig – han kramar om alla vid bordet – säger jag HAJ istället för HEJ för han säger ju haj för han är dansk. Den grejen.

Och hur jag sen inte vet om det han söker sig till mig. Hur jag vet att jag förlorad. Hur jag bara vill vara nära honom trots att jag tycker att han behandlat mig illa. Men jag kan liksom inte låta bli. Hur jag dröjer mig kvar och det liksom ändå blir att vi sitter där och dricker öl och hipp som happ är det bara han och jag vid det lilla bordet och jag kan inte läsa honom för fem öre.

När alla ska gå hem:

– Ska du åka hem nu? frågar jag.
– Det beror på, svarar jag.
– Ska vi gå hem till mig och bli skitfulla?

Och han säger ja utan att tveka och det är mina händer på hans axlar. Inget mer än så. Hur vi lämnar de andra och det känns skönt att vara den. Den som går hem med någon. Som inte fläskar i sig en halloumirulle och går hem för att skeda sig själv.

Han tvingar mig att kolla på hela Les Miserable och vi sjunger med och vi dricker absinth och han blir jättefull och jag ganska full och jag har mens och vet inte hur jag ska säga det. Och så nån gång i yran så tycker han att vi ska rollspela kärleksscenerna, att vi ska sjunga med, att han ska älska mig. Jag tänker inte på det då, det är Felicia som reagerar på det när jag berättar det. Kanske är det jättegulligt.

När vi lägger oss, hur han säger: jag är för fuull, jag kan inte sova, ta mig lite på kuken. Hur jag säger jag orkar inte, och han ba snääälla och när jag till sist tar honom på kuken så hör jag djupa snarkningar tre sekunder efter.

Jag högläser DN för honom, vi skrattar mycket, jag vill ligga med honom så jävla mycket och har inte vågat säga att jag har mens och när jag säger det så tar han undan sin hand och ba jaha: och jag tänker han vill inte men sen vill han det ändå. Eller vi gnuggar oss mot varandra och jag ba: vill du göra det trots mensen? Han mumlar något. Tycker du det är äckligt med mens? Överhuvudtaget inte, säger han och när han kommer in i mig så är det så total lycka. Det är jubelkörer och alltihopa. Hur jag sen rider honom och kommer så hårt. Hur han tar tag i mina armar, håller ner mig, hur jag kommer ännu hårdare. Hur han ler, precis sådär som jag vill att han ska le när jag kommer. Hur hans kuk är så jävla lagom.  Hur den ligger alldeles blodig på hans mage och jag älskar den. Kan inte sluta tänka på det. Hur lagom den är i alla avseenden. Hur lagom han är i alla avseenden. Hur hans håriga bröst är det bästa håriga bröst jag legat på. Hur jag inte kan sluta dra mina fingrar genom allt det lurviga. Hur jag vill klämma på hans rumpa och hans lår.

Hur jag får syn på att han har mycket långa tånaglar. Hur jag verkligen vill att han ska låta mig få klippa dem. Hur han kanske tror att jag tycker att han är äcklig. Men inte alls. Inget med honom äcklar mig. Jag älskar äckel. Älskar skiten under hans långa stortåsnagel. Vill fila hans fötter, vill göra honom fin.

Vi ligger i sängen och leker att hans slappa kuk pratar som Hitler. Att den skriker MEIN FOLK och har åsikter om det mesta. Han svänger den fram och tillbaka. Den är så liten. Så meninglös. Så mjuk och märklig. Det är så sällan jag konfronteras med kukar när de är sådär. Totalt slappa. Som jag skrattar. Åt att kuken håller tal som Hitler.

Och allt är sådär. Jag vill berätta allt. Hur han högläser bröllopstal och dikter, hur vi tittar på film. Hur vi ligger och kelar, jag skedar honom och när han vänder sig om, och jag ser honom i ögonen, rör honom knappt, när jag ler ett leende som kommer från hjärtat mot honom – då kommer han. Och jag vill så gärna att det ska vara för att jag log mot honom.

– Hur hände det där? frågar jag. Och han säger nåt vagt om hans känsliga bröstvårta och jag tänker: jag rörde ju inte vi den.

Jag kanske efterskonstruerar, jag kanske masserade hans känsliga bröstvårta vilt, men jag vill så gärna att det ska ha varit för att vi såg på varandra. För att jag log. För att det var han och jag.

Hur jag sitter på hans rygg, när han ligger på mage, och onanerar. Hur jag känner: jag knullar dig nu. Jag äger dig nu. Hur jag inser: det är såhär det känns att vara man. Hur jag också känner att han nog inte gillar det, hur det nästan gör det hela ännu bättre.

Han säger vid ett tillfälle att hans kompis är det närmsta han kommer en käresta för tillfället. Jag tänker: varför säger han det? Han är väl medveten om vad han säger?

När jag återigen högläser DN i sängen blöder jag världens största mensfläck och jag skäms men han bryr sig inte. Han ligger med ansiktet mot den där mensfläcken senare. Och jag vet att han vet att den är där. Men han äcklas inte av mig. Han kan omöjligt göra det. Jag har svårt att tro det.

Jag suger hans kuk så jävla mycket. Intensivt, och länge. Vill att han ska komma i min mun. Så jävla gärna vill jag det. Så jag suger och suger och suger och han kommer inte och han säger:

– Jeg är ikke så nem.
– Vadådå?
– Jag har inte så lätt för att komma...
– Det spelar väl ingen roll? (JAG ÄR JÄTTEDÅLIG, DU TÄNDER INTE PÅ MIG!)
– Jag vill bara inte att du ska tro... men det tror jag inte att du gör...

Sen suger jag mera och till sist kommer han i min mun och jag sväljer för första gången på evigheter. Eller ja, sen sist jag svalde hans sperma. Men innan dess: sen första gången på evigheter. Sen jag vet inte när. Så nära vill jag vara honom, det är skrämmande.

Och som han kommer. Jag förstår inte ens hans sinnlighet. Hur det liksom är som ett krampanfall. Hur det tar tid. Hur han svävar runt i ett annat universum, hur han är så ynklig: fuck fuck fuck fuck. Hur jag vill visa honom hur jag sväljer, men det är inte lönt. Han är nån annanstans. Men jag vet om det. Jag vet att jag gör det. Och när han återhämtat sig från den där orgasmen, en fyrtiofem minuter tar det kanske. Kanske mindre. Så åker han hem. Bara sådär. Jag måste åka hem, säger han. Inget mer.

Jag kan inte läsa honom överhuvudtaget.

Jaaaa, men det ska väl då vara till att vara ett enda stort SE MIG! Ett enda stort: HALLÅ! KOM IGEN NU DÅ! JAG ÄR ALLDELES BETAGEN AV DIG JAG BEGÄR INGET MER ÄN SAMMA TILLBAKA!

Alltså, att det alltid ska vara såhär. Varför blir det aldrig annorlunda? Varför blir jag alltid dissad? Varför kan ingen bara älska mig? Allvarligt. Jag är mentalt fjorton år och undrar verkligen detta.

Och så vill jag inte. Jag vill inte ut och träffa nya människor och put myself out there. DET KÄNNS FÖR MYCKET. Jag har inte ork. Jag vill bara vara trygg och hemma med en specifik människa och han ska redan finnas i mitt liv för jag vill inte prova nya kukar eller ha nya tungor i min mun. Jag vill att det ska vara samma. Hela jävla tiden vill jag att det ska vara samma. Jag vill lukta samma lukt mellan människan i min sängs skulderblad gång på gång på gång. Vill inte vakna upp och se ett nytt ansikte. Vill inte ta mig över spärrar och barriärer fler gånger.

Man ba: HÄR är jag. Jag är rolig. Jag är smartare än nån annan brud du nånsin pökat på. Jag är ett f-ing jävla under av mjukhet att krama på. Jag gör crème brülée bättre än din morsa. KOM IGEN. Jag må vara ganska fet men jag är fan inte ful. Det är skillnad.

Hur jag blir så needy också. KLÄNGER mig fast som en liten apbebis. På något som inte finns. På en relation som är icke existerande. Hade han velat hade han hört av sig. Han hade svarat på saker. Han hade sett mig. Det är bara faktum, det finns nog inga omständigheter kring detta. Han är också en känslomänniska osv. Det är bara hoppet som aldrig någonsin lämnar denna kropp. Som har hittat ett hårigt bröst och en alldeles lagom kuk och en hjärna som är spännande. Då vill hoppet inte lämna. Jag vill inte lämna. Jag vill insupa honom, undersöka honom, lära känna honom. Vara hans människa. Vara nära. Se all skit han har inombords. Ge honom all min crap. Men den vill han inte ha. Så här sitter jag och försöker skriva roliga statusuppdateringar på facebook så att han ska se mig. Please kille me now, liksom. Förnedringen jag dagligen utsätter mig själv för.

Men också den där känslan. Jag bjöd på chokladbiskvier. Jag bjöd på hemgjord smultronglass. Jag hade köpt svindyra ostar. Det fanns vin. Det fanns allt. Jag var allt som jag kunde vara. OCH DET RÄCKTE INTE. Han äcklades av mig i alla fall. Såg väl bara denna kropp av äckel av och tänkte nej: jag vill inte.


Och jag vill bara bli kelad. Åtrådd. Inte känna mig så jävla ensam i denna oändliga värld och oändliga tillvaro. Jag vill höra hemma. Jag vill bli ägd. ÄG MIG, för helvete.

Det är tyst i bilen och jag tänker att de borde prata med varandra.

Tanken om att ingen som inte är störd i huvudet kan älska honom.

Och därför är ju jag störd i huvudet.

Hur jag letar i hans röst för att höra om alkoholen är där. Om vansinnet är där. Om han är där. Är han där? Jag vet inte. Det är så sällan jag vet det nu förtiden. Sitter med axlarna uppe vid öronen och inväntar den stora smällen.

Hur han har förstört mig, hur jag försöker bli av med mitt villkorslösa sätt att älska, hur relationen till honom gjort att min kärlek tål så oerhört mycket skit. Det är ren överlevnadsinstinkt, jag vet det. Om jag inte var så vet jag inte hur jag skulle vara vid liv.

Det luktar friterad kyckling på tåget, jag är så trött. Och melankolisk. Den där flyttmelankolin som alltid drabbar mig. När det börjar bli tomt, när jag ser att hela mitt liv får plats på några kvadrat, när jag inser att jag bara är en hög med grejer. Då känner jag mig ensam och rädd: tom och samtidigt tung. Det är nåt med det. Och åskan ligger i luften.

Men liksom den där grejen, att jag ska flytta och ska bo ensam. Att jag ska flytta in på 43 kvadrat och helt uppenbart planerat att bo där länge, ensam. Vad är grejen med det? Jag som ju mest av allt vill bli kärnfamilj.

Hur jag bara vill att allt ska vara guldfärgat.
jag och livet.

När man längtar med kroppen, och med hjärnan. När man försöker komma ihåg hur det känns med läppar mot sina läppar. Med fingrarna i nåns brösthår. De där armarna som drar en tätt intill sig, helt plötsligt.

Hur vi hörs lite hela tiden och hur jag inte kan bestämma om han gör så med alla, hela tiden, eller om det är lite extra med mig och tycker han att jag är smuk, gör han det? Jag vet inte. När man ärligt inte vet. Och när jag känner: det är viktigt att han gör det, att han åtrår mig. Tänker på folk jag legat med, som jag inte egentligen varit attraherad av. Vill inte att det ska vara så, att jag ska vara hans nerköp, hans okej men vafan vi kan väl ett litet tag då. Vill att han ska vara betagen av mig så som jag är betagen av honom. Vill att han ska kasta sig i min famn och så de där mjuka mjuka läpparna.

Inte för att jag är kär eller känner honom. Men jag skulle bara vilja att vi kastade oss in i varandra och åkte med ett tag, såg vad som hände. Att vi skulle suga i oss, lära känna varandra. Mötas. Se om det blir något.

Jag är så rädd för att vara endimensionell. Det gör mig besvärad att vi skapade vårt gemensamma språk genom att skoja om fisse, vilket ju är kul. Men jag vill inte bara vara kvinnan som pratar om fisse och snusk. Jag är ju annat också. Jag är hela stora intellektet och hjärnan och tankarna och intressena och kunskaperna. Inte bara nån som säger åt honom att han har fisse i hela ansiktet. Jag vet ju att jag fan är skarpaste kniven i lådan. Vill att han ska se det också.

Och om jag bara kunde lugna ner mig.

Men det är ju det där, att jag inte ens när han för tredje gången kastar sig ner emellan mina lår för att slicka mig kan tro att han faktiskt vill det, att han gör det av lust, åtrå, whatever. Det är ju det. Hur jag är så liten liten inombords och alldeles för stor utanpå.

Förändringens tid. Tapetseringens tid. Hur jag känner mig som världens mest efterhängsna och jag tänker att det är fanimej på tiden att jag lär mig att inte på två sekunder bli så oerhört intresserad av någons allt, att jag borde lära mig att hålla på det där överväldigande fnissiga intresset. För allas bästa, men mest för mitt eget.

Men tapeten då. I min nya lägenhet. Blir så jävla bra, så jävla jävla bra. Ska bara ligga på mattan under min kristallkrona och tänka på alla romaner jag ska skriva genom livet. Och förmodligen vältra mig i min ensamhet och mitt mycket knepiga förhållande till mat.

Också svårt när det man ber om är att en vuxen karl ska ställa sig och skrika från andra sidan sundet att jag är de bästa han varit med om och att han måste träffa mig genast och att han släpper allt för att gräva in fingrarna i mitt kön och grodda sin hjärna i min. Man får ju liksom ta't lugnt.

Vi låg och smekte varandras ansikten, i tystnad. Mina fingrar över hans stänga ögon, ögonlocken mjuka, ögonfransarna fladdriga. De gråa håren i hans skägg. Hans fingrar över min kind, kring mitt öra, över min näsa. Hur det kanske är det mest intima någon någonsin varit med mig. Men det kan ju inte han veta.

Allt är ju inte frid och fröjd. Jag har problem med mig själv också. Tycker jag är äcklig. Min sladdriga kropp. Att jag är så tjock. Att jag har prickar. Bristningar. Jag vill inte att han ska in bland fettet och rota, jag känner mig inte så vacker. Jag har svårt att förstå varför han vill ta så mycket på mig, hur han kan vilja, vill han ens? Eller gör han det pliktskyldigt? 

Han kommer hit, dansken. Med det långa håret och de mjuka läpparna. Med de tighta låren och den håriga kroppen. Han har hår på ryggen och jag tycker det är fint, på honom. Jag stryker fingrarna genom det, smeker det. Smeker honom. Han stannar i ett dygn. Vi dricker skumpa och äter praliner och han kysser mig, kommer upp bakifrån fåtöljen och lutar sig över mig, kysser mig uppifrån. Hela jag är en liten hög av herregud.

Vi blir så fulla, jag och dansken. Säker mest jag. Jag försöker balansera ett champagneglas mellan brösten och spiller vin i hela sängen. Han snurrar mig runt runt i natten till dirty dancing-temat och vi skrattar. Jag tänker: såhär kan det vara. Jag tänker: han är alldeles för gammal. Jag tänker: jag vill aldrig att han ska gå hem. Jag tänker: det här är livsfarligt.

Och vi knullar. Helvetes jävlar vad vi knullar. Oavbrutet. Från tio på kvällen till fem på eftermiddagen. Det är det enda vi gör. Vi knullar, vi sover lite, vi knullar, vi kelar. Vi knullar. Och han slickar mig. Gång på gång. Så att jag kommer tre gånger. Han lägger sin tyngd på mina lår och han slickar mig, låter mig inte fingra mig själv. Han vill göra det. Osäkerheten i mig först: vad är detta? Vill han det verkligen? Hur lång tid det tar, den där första gången. Hur jag efteråt inte har någon känsel i armarna, hur jag knappt kan hålla balansen. Och hur det går fortare sen, mycket fortare sen.

– Du har fitta i hela ansiktet, säger jag.
     Han skrattar.
     – Du har fisse i hele ansiktet, sagde hun, det er en bra början, säger han.
     Jag slickar på mitt pekfinger och försöker få bort resterna.
     – Det klär dig, säger jag.
     Han skrattar igen.

Vi suger på varandras läppar i tjugo minuter. Kanske inte så lång tid. Kanske längre. Det känns som en evighet på ett bra sätt. Det är inte ens kyss, det är det. Det är bara mina läppar kring hans, och hans läppar kring mina. Jag nästan somnar sådär. Med hans läpp kring min underläpp. Jag tänker: tänk om det var såhär.

Han sa innan, tidigare på kvällen, att vi är ju lika, vi kommer från samma. Jag tänker att det är så. Känslan när han drar mig intill sig, håller om mig. Snarkar i mitt öra. Jag ligger och lyssnar på hans snarkningar och de stör mig inte, trots att jag inte känner honom, trots att han är för gammal.

Jag brukar vilja att de går hem, männen. Tidigt. Fort. Speciellt om jag är bakfull. Knulla mig en gång till och gå. Men inte med honom. Jag önskar att han ska stanna, stanna hela helgen. Bara stanna. Ligga och slafsa med ansiktet i min fisse och säga att det nog är över åttio sorters blommor i La Primavera, och visa mig sina favorit musikalflashmobs och äta praliner från mina bröstvårtor och dricka champagne från min fisse

och jag har mina första smiskmärken på rumpan. Jag tänker att det är fint. Att det är fint att ena gången rider jag honom och han smiskar mig till huden bränner och andra gången rider jag honom och sitter ba stilla spänner mina fittmuskler om hans kuk, och han svarar: spänner sina kukmuskler i min fitta. Jag känner det. Han känner det. Jag tänker att jag vill stanna där, i den stunden, för alltid.

Och jag vandrar i nån sorts limbo. Försöker hålla ut. Försöker känna efter. Försöker göra rätt. Försöker. Eller så försöker jag inte. Helst vill jag bara ligga hemma i sängen, glo på min dator, se avsnitt efter avsnitt av alla dessa HBO-serier som man ju måste se. Jag vill inte se en enda människa och ändå är allt jag vill att nån ska vara med mig. Där nånstans är jag. Fortfarande, som för fem år, som för tre år sen, som för ett år sen, som för alltid sen: på jakt efter den där nära relationen. Den där jag känner att nån bryr sig om mig, där jag känner att jag är del av enhet. Där jag känner att vi bryr oss om varandra, vi är varandras familj. På jakt efter nåt eget. Nåt tryggt. Det där trygga. Om det bara kunde komma till mig. Landa hos mig. 

Ensamheten.
      Jag önskar att jag inte var så ensam.
      Att det var nån som mötte mig när jag kommer hem efter en ångestladdad eftermiddag med familjen, som kramar mig och som SER mig. Som halverar antalet djupa andetag jag måste ta för att inte börja gråta, som lugnar ner det rusande hjärtat i bröstkorgen. Som finns där.

Men så är det inte. Istället kommer jag hem och jag tröstäter. Jag tittar på bristningarna på min feta mage, bristningar av fett och inte av bebis, och vafan jag hatar min kropp men jag inte hejda mig. Jag måste stoppa saker i munnen när jag mår dåligt. Tänker att jag är ändå så ensam vad spelar det för roll.


Och jag har lärt mig att man kan få kukbilder skickade till sig utan att den som skickar den vill ligga med en. Trots att det inte är en total främling på internet. Åh, denna nya tid. Hur går man tillbaka till ursprunget – och var det bättre då?

Jag har skaffat mig en bostadsrätt, en etta. Och inser: det finns inget i mig som någonsin ser mig själv vara med en annan människa. Jag bestämmer att här ska jag bo – ENSAM – minst fyra år. Inget förhållande för mig. Inget samboskap. Inga barn. Inget härligt kärnfamiljsliv.

Och allt jag vill är att ligga på ett hårigt bröst och känna mig hemma.

Det här med att jag så länge identifierat mig som stendöd, som hård, som tuff, som svår. Som känslokall. Hur det inte finns något av det hos mig. Hur jag är alldeles desperat och törstande, alldeles öppen, för vem som helst, vad som helst. Om någon visar bild på en foie gras-tårta som den gjort en gång till en kompis födelsedag så har jag redan gift mig och jag längtar, längtar så efter kroppen, efter brösthåret, efter kvarten efter samlaget, efter mer och mer.

Så det där. Att jag bara inte haft chansen att falla hejdlöst, kasta mig in, kasta mig ner, förstöras och blötas och svängas runt. Det är det jag måste förstå. Att jag är mjukaste mjuk och alldeles hejdlös, kärleken är en metervara och jag är en enorm jävla rulle. Det finns inget hårt i mig. Bara massa oanvänt tyg. Och på det är det skillnad.