Och jag vandrar i nån sorts limbo. Försöker hålla ut. Försöker känna efter. Försöker göra rätt. Försöker. Eller så försöker jag inte. Helst vill jag bara ligga hemma i sängen, glo på min dator, se avsnitt efter avsnitt av alla dessa HBO-serier som man ju måste se. Jag vill inte se en enda människa och ändå är allt jag vill att nån ska vara med mig. Där nånstans är jag. Fortfarande, som för fem år, som för tre år sen, som för ett år sen, som för alltid sen: på jakt efter den där nära relationen. Den där jag känner att nån bryr sig om mig, där jag känner att jag är del av enhet. Där jag känner att vi bryr oss om varandra, vi är varandras familj. På jakt efter nåt eget. Nåt tryggt. Det där trygga. Om det bara kunde komma till mig. Landa hos mig.