Jag känner mig klängig. Som ett barn som drar i de vuxnas byxben. Jag hänger efter mina kompisar: se mig! Älska mig! Se mig! Bekräfta mig! Prata med mig! Tyck att jag är viktig!

Det är ju bara att uttryck för det där som saknas. Den där livlinan. Den där relationen som djupnar. Som är som en freakin hemgjord buljong. Hell to the umami och hur den får stå och dra sig och den är så BRED OCH ENORM OCH MJUK i smakerna. Den relationen.