Det slår mig, bara sådär. Att det har inte funnits någon som inte skrivit.
Alltså visst hade funnits, men inte på det sättet. Alla dessa kukar och män som seglat förbi: de har inte alla varit skrivande människor. Men de som fastnat, som fått mig att hänga efter. Alla har de varit baserade på en skriftlig kommunikation oss emellan, alla har de varit beroende av att objektet i fråga varit en god skribent.
Det är mycket möjligt att jag skulle ha varit lyckligare om det inte var så. Att det hade varit lättare att hitta någon.
Jag tänker mycket på han från Växjö, som var så jävla lång och jobbade på posten och inte hade några framtidsdrömmar. Men som var extremt gosig och gullig. Hade det bara inte varit en sten i magen när han sa: jag läser inte böcker. Hade jag bara inte sett på honom som lägre stående så hade jag kanske varit jättekär just nu. Det hade kanske blivit vi.
Jag vill liksom ha det där. ORDEN. Att de är bra på att skriva sms, att de tar upp en jävla diktsamling ur ryggsäcken och läser lite för mig, att de ser världen på samma sätt som jag. I meningar och ord. Jag måste kunna säga: läs detta, så förstår de. Jag måste kunna skriva till dem och de förstår mig. De måste ta mina ord på allvar, och jag vill att deras ord ska vara allvar.
Alla dessa kärleksbrev jag vill skriva. Alla hymner jag vill sjunga. Alla dessa ord som vill slingra sig ur mig in i en annan människa, också denna av ord och blod.
Så det är ju inte konstigt att han tar mig med storm, att han gräver sig in direkt. Att jag låter honom inte svara gång på gång på gång, han är precis som alla de andra. Han som jag skrev brev med, han som jag kärleksmejlade, han som gick min skrivarlinje... och så nu, den här. Den danske poeten. Jag är fan en klyscha. Jag är en patetisk version av mig själv. Jag är för mycket. Men jag kan inte hjälpa det. Det bara är sådär.
Har du en typ? frågar ju folk och jag brukar säga: nä, det är så olika. Och så tänker jag på dem, mina stora, mina som etsat sig fast. Och det är ju samma. Fast djupt olika. Men de skriver. De skrev, åtminstone. De såg mina ord och jag såg deras.
Det är allt jag vill.
Bli sedd för mina ord.
Och i förlängningen mig.
För han förstår ju att det är samma lika, att mina ord är jag och jag är mina ord.
Så när dansken säger att vill översätta min roman till danska, att det vore spännande att se om han förstod min ton. Då kan jag ju inte annat än ta det som något stort, fast jag kanske inte borde.
Alltså visst hade funnits, men inte på det sättet. Alla dessa kukar och män som seglat förbi: de har inte alla varit skrivande människor. Men de som fastnat, som fått mig att hänga efter. Alla har de varit baserade på en skriftlig kommunikation oss emellan, alla har de varit beroende av att objektet i fråga varit en god skribent.
Det är mycket möjligt att jag skulle ha varit lyckligare om det inte var så. Att det hade varit lättare att hitta någon.
Jag tänker mycket på han från Växjö, som var så jävla lång och jobbade på posten och inte hade några framtidsdrömmar. Men som var extremt gosig och gullig. Hade det bara inte varit en sten i magen när han sa: jag läser inte böcker. Hade jag bara inte sett på honom som lägre stående så hade jag kanske varit jättekär just nu. Det hade kanske blivit vi.
Jag vill liksom ha det där. ORDEN. Att de är bra på att skriva sms, att de tar upp en jävla diktsamling ur ryggsäcken och läser lite för mig, att de ser världen på samma sätt som jag. I meningar och ord. Jag måste kunna säga: läs detta, så förstår de. Jag måste kunna skriva till dem och de förstår mig. De måste ta mina ord på allvar, och jag vill att deras ord ska vara allvar.
Alla dessa kärleksbrev jag vill skriva. Alla hymner jag vill sjunga. Alla dessa ord som vill slingra sig ur mig in i en annan människa, också denna av ord och blod.
Så det är ju inte konstigt att han tar mig med storm, att han gräver sig in direkt. Att jag låter honom inte svara gång på gång på gång, han är precis som alla de andra. Han som jag skrev brev med, han som jag kärleksmejlade, han som gick min skrivarlinje... och så nu, den här. Den danske poeten. Jag är fan en klyscha. Jag är en patetisk version av mig själv. Jag är för mycket. Men jag kan inte hjälpa det. Det bara är sådär.
Har du en typ? frågar ju folk och jag brukar säga: nä, det är så olika. Och så tänker jag på dem, mina stora, mina som etsat sig fast. Och det är ju samma. Fast djupt olika. Men de skriver. De skrev, åtminstone. De såg mina ord och jag såg deras.
Det är allt jag vill.
Bli sedd för mina ord.
Och i förlängningen mig.
För han förstår ju att det är samma lika, att mina ord är jag och jag är mina ord.
Så när dansken säger att vill översätta min roman till danska, att det vore spännande att se om han förstod min ton. Då kan jag ju inte annat än ta det som något stort, fast jag kanske inte borde.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar