Det är tyst i bilen och jag tänker att de borde prata med varandra.

Tanken om att ingen som inte är störd i huvudet kan älska honom.

Och därför är ju jag störd i huvudet.

Hur jag letar i hans röst för att höra om alkoholen är där. Om vansinnet är där. Om han är där. Är han där? Jag vet inte. Det är så sällan jag vet det nu förtiden. Sitter med axlarna uppe vid öronen och inväntar den stora smällen.

Hur han har förstört mig, hur jag försöker bli av med mitt villkorslösa sätt att älska, hur relationen till honom gjort att min kärlek tål så oerhört mycket skit. Det är ren överlevnadsinstinkt, jag vet det. Om jag inte var så vet jag inte hur jag skulle vara vid liv.