När man längtar med kroppen, och med hjärnan. När man försöker komma ihåg hur det känns med läppar mot sina läppar. Med fingrarna i nåns brösthår. De där armarna som drar en tätt intill sig, helt plötsligt.

Hur vi hörs lite hela tiden och hur jag inte kan bestämma om han gör så med alla, hela tiden, eller om det är lite extra med mig och tycker han att jag är smuk, gör han det? Jag vet inte. När man ärligt inte vet. Och när jag känner: det är viktigt att han gör det, att han åtrår mig. Tänker på folk jag legat med, som jag inte egentligen varit attraherad av. Vill inte att det ska vara så, att jag ska vara hans nerköp, hans okej men vafan vi kan väl ett litet tag då. Vill att han ska vara betagen av mig så som jag är betagen av honom. Vill att han ska kasta sig i min famn och så de där mjuka mjuka läpparna.

Inte för att jag är kär eller känner honom. Men jag skulle bara vilja att vi kastade oss in i varandra och åkte med ett tag, såg vad som hände. Att vi skulle suga i oss, lära känna varandra. Mötas. Se om det blir något.

Jag är så rädd för att vara endimensionell. Det gör mig besvärad att vi skapade vårt gemensamma språk genom att skoja om fisse, vilket ju är kul. Men jag vill inte bara vara kvinnan som pratar om fisse och snusk. Jag är ju annat också. Jag är hela stora intellektet och hjärnan och tankarna och intressena och kunskaperna. Inte bara nån som säger åt honom att han har fisse i hela ansiktet. Jag vet ju att jag fan är skarpaste kniven i lådan. Vill att han ska se det också.

Och om jag bara kunde lugna ner mig.

Men det är ju det där, att jag inte ens när han för tredje gången kastar sig ner emellan mina lår för att slicka mig kan tro att han faktiskt vill det, att han gör det av lust, åtrå, whatever. Det är ju det. Hur jag är så liten liten inombords och alldeles för stor utanpå.