Förändringens tid. Tapetseringens tid. Hur jag känner mig som världens mest efterhängsna och jag tänker att det är fanimej på tiden att jag lär mig att inte på två sekunder bli så oerhört intresserad av någons allt, att jag borde lära mig att hålla på det där överväldigande fnissiga intresset. För allas bästa, men mest för mitt eget.

Men tapeten då. I min nya lägenhet. Blir så jävla bra, så jävla jävla bra. Ska bara ligga på mattan under min kristallkrona och tänka på alla romaner jag ska skriva genom livet. Och förmodligen vältra mig i min ensamhet och mitt mycket knepiga förhållande till mat.

Också svårt när det man ber om är att en vuxen karl ska ställa sig och skrika från andra sidan sundet att jag är de bästa han varit med om och att han måste träffa mig genast och att han släpper allt för att gräva in fingrarna i mitt kön och grodda sin hjärna i min. Man får ju liksom ta't lugnt.