Imorse får jag ett meddelande, tjugo i sju, där det står: ett PLUS! Bara det, inget annat. Jag blir så himla FAN VAD SJUUUUKT och så himla smickrad för att direkt när hon fått reda på det så skriver hon till mig. Jag liksom bölar. Gråter. Lipar. Hon ska ha en bebis och jag får vara med på resan. En bisittare. Hur vi direkt börjar prata om hur kommer att kunna wallraffa olika mamma-tillhåll, och använda allt stoff i vårt skrivande.

Det är så märkligt.

Inget fascinerar mig mer än det där. KÄRLEKEN. Att tycka så mycket om en annan människa att kunna tänka sig att skaffa barn med den. Det har ju hänt mig, men inte ömsesidigt. Vilken oerhörd bekräftelse att nån ba: jag vill att en cellklump ska formas till ett barn inuti i dig. Jag blir helt lamslagen när jag tänker på det. Tårarna ba rinner.

Och jag har aldrig fallit för en man som ens brytt sig om mig litegrann.
Det är ju också spännande.
Att vissa bara lyckas.