Det här med att jag så länge identifierat mig som stendöd, som hård, som tuff, som svår. Som känslokall. Hur det inte finns något av det hos mig. Hur jag är alldeles desperat och törstande, alldeles öppen, för vem som helst, vad som helst. Om någon visar bild på en foie gras-tårta som den gjort en gång till en kompis födelsedag så har jag redan gift mig och jag längtar, längtar så efter kroppen, efter brösthåret, efter kvarten efter samlaget, efter mer och mer.

Så det där. Att jag bara inte haft chansen att falla hejdlöst, kasta mig in, kasta mig ner, förstöras och blötas och svängas runt. Det är det jag måste förstå. Att jag är mjukaste mjuk och alldeles hejdlös, kärleken är en metervara och jag är en enorm jävla rulle. Det finns inget hårt i mig. Bara massa oanvänt tyg. Och på det är det skillnad.