Fladdret i själen, lockarna i håret.
Hur vi ska tävla mot varandra och låtsas att jag inte ser honom när han kommer, att jag är så inne i samtalet att jag inte lägger märke till hur hans fötter får det att dåna om parketten. Jag är stirrigt rolig och när han kramar om mig – han kramar om alla vid bordet – säger jag HAJ istället för HEJ för han säger ju haj för han är dansk. Den grejen.
Och hur jag sen inte vet om det han söker sig till mig. Hur jag vet att jag förlorad. Hur jag bara vill vara nära honom trots att jag tycker att han behandlat mig illa. Men jag kan liksom inte låta bli. Hur jag dröjer mig kvar och det liksom ändå blir att vi sitter där och dricker öl och hipp som happ är det bara han och jag vid det lilla bordet och jag kan inte läsa honom för fem öre.
När alla ska gå hem:
– Ska du åka hem nu? frågar jag.
– Det beror på, svarar jag.
– Ska vi gå hem till mig och bli skitfulla?
Och han säger ja utan att tveka och det är mina händer på hans axlar. Inget mer än så. Hur vi lämnar de andra och det känns skönt att vara den. Den som går hem med någon. Som inte fläskar i sig en halloumirulle och går hem för att skeda sig själv.
Han tvingar mig att kolla på hela Les Miserable och vi sjunger med och vi dricker absinth och han blir jättefull och jag ganska full och jag har mens och vet inte hur jag ska säga det. Och så nån gång i yran så tycker han att vi ska rollspela kärleksscenerna, att vi ska sjunga med, att han ska älska mig. Jag tänker inte på det då, det är Felicia som reagerar på det när jag berättar det. Kanske är det jättegulligt.
När vi lägger oss, hur han säger: jag är för fuull, jag kan inte sova, ta mig lite på kuken. Hur jag säger jag orkar inte, och han ba snääälla och när jag till sist tar honom på kuken så hör jag djupa snarkningar tre sekunder efter.
Jag högläser DN för honom, vi skrattar mycket, jag vill ligga med honom så jävla mycket och har inte vågat säga att jag har mens och när jag säger det så tar han undan sin hand och ba jaha: och jag tänker han vill inte men sen vill han det ändå. Eller vi gnuggar oss mot varandra och jag ba: vill du göra det trots mensen? Han mumlar något. Tycker du det är äckligt med mens? Överhuvudtaget inte, säger han och när han kommer in i mig så är det så total lycka. Det är jubelkörer och alltihopa. Hur jag sen rider honom och kommer så hårt. Hur han tar tag i mina armar, håller ner mig, hur jag kommer ännu hårdare. Hur han ler, precis sådär som jag vill att han ska le när jag kommer. Hur hans kuk är så jävla lagom. Hur den ligger alldeles blodig på hans mage och jag älskar den. Kan inte sluta tänka på det. Hur lagom den är i alla avseenden. Hur lagom han är i alla avseenden. Hur hans håriga bröst är det bästa håriga bröst jag legat på. Hur jag inte kan sluta dra mina fingrar genom allt det lurviga. Hur jag vill klämma på hans rumpa och hans lår.
Hur jag får syn på att han har mycket långa tånaglar. Hur jag verkligen vill att han ska låta mig få klippa dem. Hur han kanske tror att jag tycker att han är äcklig. Men inte alls. Inget med honom äcklar mig. Jag älskar äckel. Älskar skiten under hans långa stortåsnagel. Vill fila hans fötter, vill göra honom fin.
Vi ligger i sängen och leker att hans slappa kuk pratar som Hitler. Att den skriker MEIN FOLK och har åsikter om det mesta. Han svänger den fram och tillbaka. Den är så liten. Så meninglös. Så mjuk och märklig. Det är så sällan jag konfronteras med kukar när de är sådär. Totalt slappa. Som jag skrattar. Åt att kuken håller tal som Hitler.
Och allt är sådär. Jag vill berätta allt. Hur han högläser bröllopstal och dikter, hur vi tittar på film. Hur vi ligger och kelar, jag skedar honom och när han vänder sig om, och jag ser honom i ögonen, rör honom knappt, när jag ler ett leende som kommer från hjärtat mot honom – då kommer han. Och jag vill så gärna att det ska vara för att jag log mot honom.
– Hur hände det där? frågar jag. Och han säger nåt vagt om hans känsliga bröstvårta och jag tänker: jag rörde ju inte vi den.
Jag kanske efterskonstruerar, jag kanske masserade hans känsliga bröstvårta vilt, men jag vill så gärna att det ska ha varit för att vi såg på varandra. För att jag log. För att det var han och jag.
Hur jag sitter på hans rygg, när han ligger på mage, och onanerar. Hur jag känner: jag knullar dig nu. Jag äger dig nu. Hur jag inser: det är såhär det känns att vara man. Hur jag också känner att han nog inte gillar det, hur det nästan gör det hela ännu bättre.
Han säger vid ett tillfälle att hans kompis är det närmsta han kommer en käresta för tillfället. Jag tänker: varför säger han det? Han är väl medveten om vad han säger?
När jag återigen högläser DN i sängen blöder jag världens största mensfläck och jag skäms men han bryr sig inte. Han ligger med ansiktet mot den där mensfläcken senare. Och jag vet att han vet att den är där. Men han äcklas inte av mig. Han kan omöjligt göra det. Jag har svårt att tro det.
Jag suger hans kuk så jävla mycket. Intensivt, och länge. Vill att han ska komma i min mun. Så jävla gärna vill jag det. Så jag suger och suger och suger och han kommer inte och han säger:
– Jeg är ikke så nem.
– Vadådå?
– Jag har inte så lätt för att komma...
– Det spelar väl ingen roll? (JAG ÄR JÄTTEDÅLIG, DU TÄNDER INTE PÅ MIG!)
– Jag vill bara inte att du ska tro... men det tror jag inte att du gör...
Sen suger jag mera och till sist kommer han i min mun och jag sväljer för första gången på evigheter. Eller ja, sen sist jag svalde hans sperma. Men innan dess: sen första gången på evigheter. Sen jag vet inte när. Så nära vill jag vara honom, det är skrämmande.
Och som han kommer. Jag förstår inte ens hans sinnlighet. Hur det liksom är som ett krampanfall. Hur det tar tid. Hur han svävar runt i ett annat universum, hur han är så ynklig: fuck fuck fuck fuck. Hur jag vill visa honom hur jag sväljer, men det är inte lönt. Han är nån annanstans. Men jag vet om det. Jag vet att jag gör det. Och när han återhämtat sig från den där orgasmen, en fyrtiofem minuter tar det kanske. Kanske mindre. Så åker han hem. Bara sådär. Jag måste åka hem, säger han. Inget mer.
Jag kan inte läsa honom överhuvudtaget.
Hur vi ska tävla mot varandra och låtsas att jag inte ser honom när han kommer, att jag är så inne i samtalet att jag inte lägger märke till hur hans fötter får det att dåna om parketten. Jag är stirrigt rolig och när han kramar om mig – han kramar om alla vid bordet – säger jag HAJ istället för HEJ för han säger ju haj för han är dansk. Den grejen.
Och hur jag sen inte vet om det han söker sig till mig. Hur jag vet att jag förlorad. Hur jag bara vill vara nära honom trots att jag tycker att han behandlat mig illa. Men jag kan liksom inte låta bli. Hur jag dröjer mig kvar och det liksom ändå blir att vi sitter där och dricker öl och hipp som happ är det bara han och jag vid det lilla bordet och jag kan inte läsa honom för fem öre.
När alla ska gå hem:
– Ska du åka hem nu? frågar jag.
– Det beror på, svarar jag.
– Ska vi gå hem till mig och bli skitfulla?
Och han säger ja utan att tveka och det är mina händer på hans axlar. Inget mer än så. Hur vi lämnar de andra och det känns skönt att vara den. Den som går hem med någon. Som inte fläskar i sig en halloumirulle och går hem för att skeda sig själv.
Han tvingar mig att kolla på hela Les Miserable och vi sjunger med och vi dricker absinth och han blir jättefull och jag ganska full och jag har mens och vet inte hur jag ska säga det. Och så nån gång i yran så tycker han att vi ska rollspela kärleksscenerna, att vi ska sjunga med, att han ska älska mig. Jag tänker inte på det då, det är Felicia som reagerar på det när jag berättar det. Kanske är det jättegulligt.
När vi lägger oss, hur han säger: jag är för fuull, jag kan inte sova, ta mig lite på kuken. Hur jag säger jag orkar inte, och han ba snääälla och när jag till sist tar honom på kuken så hör jag djupa snarkningar tre sekunder efter.
Jag högläser DN för honom, vi skrattar mycket, jag vill ligga med honom så jävla mycket och har inte vågat säga att jag har mens och när jag säger det så tar han undan sin hand och ba jaha: och jag tänker han vill inte men sen vill han det ändå. Eller vi gnuggar oss mot varandra och jag ba: vill du göra det trots mensen? Han mumlar något. Tycker du det är äckligt med mens? Överhuvudtaget inte, säger han och när han kommer in i mig så är det så total lycka. Det är jubelkörer och alltihopa. Hur jag sen rider honom och kommer så hårt. Hur han tar tag i mina armar, håller ner mig, hur jag kommer ännu hårdare. Hur han ler, precis sådär som jag vill att han ska le när jag kommer. Hur hans kuk är så jävla lagom. Hur den ligger alldeles blodig på hans mage och jag älskar den. Kan inte sluta tänka på det. Hur lagom den är i alla avseenden. Hur lagom han är i alla avseenden. Hur hans håriga bröst är det bästa håriga bröst jag legat på. Hur jag inte kan sluta dra mina fingrar genom allt det lurviga. Hur jag vill klämma på hans rumpa och hans lår.
Hur jag får syn på att han har mycket långa tånaglar. Hur jag verkligen vill att han ska låta mig få klippa dem. Hur han kanske tror att jag tycker att han är äcklig. Men inte alls. Inget med honom äcklar mig. Jag älskar äckel. Älskar skiten under hans långa stortåsnagel. Vill fila hans fötter, vill göra honom fin.
Vi ligger i sängen och leker att hans slappa kuk pratar som Hitler. Att den skriker MEIN FOLK och har åsikter om det mesta. Han svänger den fram och tillbaka. Den är så liten. Så meninglös. Så mjuk och märklig. Det är så sällan jag konfronteras med kukar när de är sådär. Totalt slappa. Som jag skrattar. Åt att kuken håller tal som Hitler.
Och allt är sådär. Jag vill berätta allt. Hur han högläser bröllopstal och dikter, hur vi tittar på film. Hur vi ligger och kelar, jag skedar honom och när han vänder sig om, och jag ser honom i ögonen, rör honom knappt, när jag ler ett leende som kommer från hjärtat mot honom – då kommer han. Och jag vill så gärna att det ska vara för att jag log mot honom.
– Hur hände det där? frågar jag. Och han säger nåt vagt om hans känsliga bröstvårta och jag tänker: jag rörde ju inte vi den.
Jag kanske efterskonstruerar, jag kanske masserade hans känsliga bröstvårta vilt, men jag vill så gärna att det ska ha varit för att vi såg på varandra. För att jag log. För att det var han och jag.
Hur jag sitter på hans rygg, när han ligger på mage, och onanerar. Hur jag känner: jag knullar dig nu. Jag äger dig nu. Hur jag inser: det är såhär det känns att vara man. Hur jag också känner att han nog inte gillar det, hur det nästan gör det hela ännu bättre.
Han säger vid ett tillfälle att hans kompis är det närmsta han kommer en käresta för tillfället. Jag tänker: varför säger han det? Han är väl medveten om vad han säger?
När jag återigen högläser DN i sängen blöder jag världens största mensfläck och jag skäms men han bryr sig inte. Han ligger med ansiktet mot den där mensfläcken senare. Och jag vet att han vet att den är där. Men han äcklas inte av mig. Han kan omöjligt göra det. Jag har svårt att tro det.
Jag suger hans kuk så jävla mycket. Intensivt, och länge. Vill att han ska komma i min mun. Så jävla gärna vill jag det. Så jag suger och suger och suger och han kommer inte och han säger:
– Jeg är ikke så nem.
– Vadådå?
– Jag har inte så lätt för att komma...
– Det spelar väl ingen roll? (JAG ÄR JÄTTEDÅLIG, DU TÄNDER INTE PÅ MIG!)
– Jag vill bara inte att du ska tro... men det tror jag inte att du gör...
Sen suger jag mera och till sist kommer han i min mun och jag sväljer för första gången på evigheter. Eller ja, sen sist jag svalde hans sperma. Men innan dess: sen första gången på evigheter. Sen jag vet inte när. Så nära vill jag vara honom, det är skrämmande.
Och som han kommer. Jag förstår inte ens hans sinnlighet. Hur det liksom är som ett krampanfall. Hur det tar tid. Hur han svävar runt i ett annat universum, hur han är så ynklig: fuck fuck fuck fuck. Hur jag vill visa honom hur jag sväljer, men det är inte lönt. Han är nån annanstans. Men jag vet om det. Jag vet att jag gör det. Och när han återhämtat sig från den där orgasmen, en fyrtiofem minuter tar det kanske. Kanske mindre. Så åker han hem. Bara sådär. Jag måste åka hem, säger han. Inget mer.
Jag kan inte läsa honom överhuvudtaget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar