Grattis på födelsedagen:

Som de däggdjur vi är gnider vi våra kroppar emot varandra. Där: på båten som långsamt slingrar sig fram över Nilen. I takt med bögklubbsmusik svalkar vi våra törstiga hjärtan med hemmablandade drinkar i plastflaskor. Det är en självklarhet: västerlänningar i ett arabiskt land vill inte annat än känna andra koppar emot sina. Västerlänningar i Kairo vill inte annat än gå religiösa brott i en rasande takt. Ständigt närvarande: det långsamma, blyga, trevandet. Får jag? Ska jag? Får vi? Ska vi verkligen? Vågar vi? Vodkan och läskedrycken som i symbios svarar på alla våra frågor: Ja, ni ska och ni vågar! Så då gör vi det. Svetten lägger sig som en skyddande hinna över oss, spriten, svetten, musiken och båten är vår livmoder, den gungar oss till liv. Håret ligger i våta slingor över axlarna, skjortorna ligger fastklistrade mot mansryggarna, mansskinnet de täcker är alldeles vått. Och vi dansar. Som vi dansar. Vi dansar ett religiöst brott och skammen gör rörelserna ännu skönare. För visst skäms vi. Ja, som vi skäms. Över att vi inte kan tygla oss. Över att vi är de vita hororna som de tror att vi är. Vi skäms över lusten, det gör vi verkligen, men vi omfamnar den och vi dansar. Vi parar oss med varandra, vi söker bekräftelse, efter hud mot hud, vi söker efter den frihet vi upplever att vi blivit berövade. Det är för mig, där i exakt just den stunden på Nilen på båten med julgransbelysningen, klart för mig att människan - vi - är inget annat än djur. Djur som törstar efter varandra, efter kroppar, efter kärlek.