Det gick fort det där, med operationen. En vecka och lite till och bam bom så var det gjort. Så var: du har cellförändringar grad tre, nu tar vi bort dem. In och ut på tio minuter. Tre medelålders kvinnor och jag. Zoom så lasrar vi bort en liten skiva av din livmodertapp. Och ingen panik.
Men det ska sägas att jag alltså gråtit, inte efter ingreppet. Men före. När jag trodde att jag skulle bli cuttad i juli och inte kunna ligga med mannen som kommer hem då. Låt det bara sjunka in: en vuxen kvinna som gråter som ett barn över kuk som hon eventuellt inte kommer kunna få pga blivit opererad i fittan.
Nu kommer jag kunna få kuk i juli, men det är inte säkert att han vill ge. Såklart. Alltid är det nåt. Alltid får man nåt om bakfoten, är det inte så?
Ändå obeskrivligt hur gärna jag vill bli knullad. Över ett halvår sen nu. Tiden bara rusar förbi. Och jag vill bara att han ska komma hem, att han ska säga jag har längtat så som du har längtat, att han ska hångla upp mig i parken som vore vi femton, att han ska fucking gräva sig in i mig och jag bli alldeles spettad av honom och ba få en jävla orgasm samtidigt som jag har en kuk i min kropp.
Fantiserar om hur jag kysser honom i nacken och smeker hans midja och höftben. Det är ju inte helt bra, det är en fantasi som säger något annat än att jag bara vill bli påsatt. Med olika sorters facit i hand är det aldrig bra när jag tänker så, statistiken säger att det ej kommer bli något med det. Att han inte har sådana känslor. Att han förmodligen inte ens vill göra det förstnämnda. Inte ens vill stoppa kuken i mig. Och då vill man ju inte mycket.
