Årskrönika 2:

2010: Året av värdelösa kyssar. Först var det han som luktade, inte illa men, något märkligt och tittade på mig med hundögon och kyssarna var alldeles menlösa. Sen var det han som kysste mig i bilen sista kvällen i februari, men han luktade kummin eller någon annan krydda jag inte kunde definiera, och det var det enda jag kunde tänka på (sedan satte han på mig där i bilen, och jag hade benen i taket och det var i och för sig ganska flott, men kummin alltså. Tack, men nej tack). Och så givetvis mannen jag trodde att jag var ihop med, han som sa att han var kär i mig och ville åka på bilsemester till Tyskland med mig, han kysste mig på ett sätt som inte ens var en kyss. Han pussades. Det var de mest grunda kyssar jag någonsin fått. För försiktiga, för innehållslösa, för långt borta. Som jag längtade efter hans tunga, efter djup, efter något, men det infann sig aldrig och det är väl tur att jag slapp leva med det där. Efter det, eller någonstans däremellan, våldförde jag mig på en stackars man med piercingar och keps på en trappa. Det var en torr fyllekyss, men rätt så mysig, dock så genant efteråt när jag ju märkte hur jävla skrämd han var. Sedan: hockeykillen med universums fittaste kropp som jag traskade hem till en sommarmorgon efter en natts intensivt bögklubbande. Där var de dåliga kyssarna inget annat än: inga kyssar alls. Bara knull. Så några oformliga minnesfragment av tungor och män och så landar vi på igår. I en helt fantastisk takvåning (ja, det är en livsstil) i Mohandessin. Där blev jag alldeles för full på öl och en läskeblask som smakade industri-lime. Och i mitt sällskap hade jag Mimmo, mannen som varit förälskad i mig sen januari men som jag inte alls gillar på det sättet. Men jag LÄNGTADE så efter lite bekräftelse. Så jag släppte allt och jag lät honom lägga sin arm runt mig och jag LÄT honom kyssa mig. För jag LÄNGTADE så efter, ja, just det, bekräftelse. Men helvetes jävlar. Det var den mest aggressive kyssare jag stött på. Han liksom sög sig fast på mina läppar som en fisk, en igel, jag fick en gratis läppförstoring för han såg så min mun blev alldeles svullen, och mitt fulla jag kunde inte komma undan, för han var så... Målmedveten. Men jag lyckades bryta mig loss innan något annat än hans fingrar trasslat in sig i mina strumpbyxor. Fast nu är situationen så jävla märklig och han alldeles överlycklig och i CALL ME-mode. Och jag ba nämenvafan.

I alla fall. Tvåtusenelva, jag pratar med dig, då vill jag kyssa någon så det susar i säven pirrar i magen. Tack på förhand.

Årskrönika:

2010: Året då jag började stoppa fingrarna i halsen och kräka mig själv när jag var riktigt full för att förminska bakfyllans makt över min kropp.

Älskar den här stan. Igår: fest på en husbåt där hela taket var en balkong med marmorgolv, beduinskt chillområde, plats att dansa och en inhyrd shisha-kille.

om förnedringens brant:

Såhär va. En sak som har hänt mig ett par gånger sen jag kom hit. Senast häromdagen. Jag var på en restaurang, jag höll på att kissa på mig, så jag sprang till toaletten, lägger inte märke till att där är inte är någon toalettkvinna*, eller tänker inte att det är konstigt att där inte är någon, så jag ba kissar och inser sedan, när det är för sent att det finns varken slang* eller toalettpapper. Man ba van: så vad gör man? Här antar jag att det är enklare för män eftersom de förmodligen, jag är inte helt haj på det där med snoppar i andra situationer än när de är hårda och i mig, men i alla fall, kan SKAKA av sig. Det kan man inte riktigt som kvinna. Så det är liksom bara att vandra nerför förnedringens brant och ta sin hand och liksom SKOPA av sig och sedan försöka krångla på sig kläderna med den andra handen samtidigt som man håller den första handen långt ifrån sig... Och sedan ta sig ut - och tack gode gud - tvätta händerna.

*toalettkvinna = dam som förser en med toapapper, vill ha en spänn eller två för det, och oftast ser väldigt sur ut. Ibland är de flera stycken. Ibland är de trevliga!
*slang = the way they roll i Mellanöstern. Inget toapapper. Man liksom duschar av sig. Vilket ju gör att man ofta ser folk som är helt blöta i röven och att man ganska ofta äntrar offentliga toaletter som känns lika fuktiga som regnskogen då folk liksom inte har nån teknik på det där sprutandet.

Vad jag gör? Chillin' by the Nile.

mastodonthoran:

Jag skrattar väldigt mycket. Väldigt högt. Ibland väldigt elakt. Att ens le så man visar tänderna är i det här landet synonymt med att vara en hora. Alltså såhär. Saker som gör mig till en hora:

1. Jag visar håret.
2. Jag har vitt skinn och kommer ifrån Sverige.
3. Jag ler så jag visar tänderna och skrattar högt (på gatan).
4. Jag sminkar mig.
5. Jag har ibland män i min lägenhet (vänner).

Och sannerligen finns det fler anledningar. Poängen är väl mest att det är mer än en faktor som får männen att dra denna hor-slutsats (egentligen så behövs bara punkt två)... Det gör ju i alla fall att jag inte bara är en hora, jag är en megahora! En superdupermegahora. Jättehora. Mastodonthora. Det skulle man ju ha på en t-shirt. Om man nu använde t-shirts. Det gör inte jag. Bara när jag tränar, och då skulle man ju i och för sig kunna nyttja Mastodonthora-tishan. Jag ska fundera på det och återkomma.

hot hot hot:

Vad jag mycket fyllefnissigt skall fylleäta på torsdag, eller fredag då jag skall bli riktigt fulfull på ett, oh så härligt, svenskt sätt. Ja, en fulfylla som skall se ljuset innanför Frihetens dörrar. Man ba: perfektion.

bankandet:

Efter tre dagars bankande i trappuppgången och lika många dagars funderade är teorin numera:

De håller på att klä om möbler. Möbler som tillhör den feta damen i våningen mittemot. Jag är inte säker ännu, och jag vet att ni följer historien med spänning. Möbelomklädnad alltså. Återkommer när jag vet mer om saken.

om familjen där långt borta:

Min bror som i sanning är något av en savant, eller har asbergers (fast utan diagnos, så who knows) skriver ett meddelande på facebook: Hej syster! Jag skulle bara säga att jag faktiskt saknar dig.

Alltså, här snackar vi arton års ålderskillnad, han är den som är äldre, och en framilj som never ever uttrycker känslor. Man dör ju. Så jag svarade: Jag saknar faktiskt dig också. Och så var det inte mer med det. Men så jävla stort.

Så fick jag en hälsning från min svägerska om mina favoritbrorsbarn: A leker med ett svärd i trädgården, Lo spelar Sims och Li säger att hon älskar dig. Åh, älsk. Familjen ändå, alltså.

Soffan:

I två dagar har det varit ett jävla bankande i trapphuset. Från början trodde jag att det var någon sorts ljud UTIFRÅN eftersom det är så lyhört i egyptiska hus och det allmäna LJUDET från staden så överväldigande. Så var dock inte fallet. Igår när jag öppnade dörren och skulle bege mig ut på lunch med några vänner så möts jag av fem män som slår sönder en soffa. Ja, det är sant. De slår inte bara sönder soffan, de håller även på att dementera några fönsterramar och annan bråte. Hela mitt vaningsplan är så fullt av skit att jag inte kommer ut till hissen. Jag kallar på min flatmate och vi står båda och gapar medan männen säger åt mig att jag får gå ner för att ta hissen. Så jag går ner ett våningsplan och åker ner och iväg. Såklart trodde jag att det var en engångsgrej, men nej, samma visa idag. Och nu verkar det som att de har fest. Alltså, teorin är att de slagit sönder en massa prylar för att ha fest. Logiken hade möjligtvis varit att ta in en EXTRA soffa om man skulle ha fest? Nej nej, här spenderar man timme efter timme i trapphuset för att slå sönder den. Inget konstigt med det, inte.

Det är skrattretande att läsa hans blogg. Det är sorgligt och ynkligt och ett enda stort upprepande. Men i alla fall, han skriver om hur han ser sig själv som den SNÄLLA KILLEN, när han ju per definition är ett stort jävla rövhål. Och jag vill bara få en ursäkt, jag vill få ett erkännande från honom att han felade, och jag skulle vilja, jag skulle må bra av, att han ångrade att han sög livsglädjen ur mig. Om än bara för ett kort tag.

Men ändå. Tiden går så fort i den här staden att jag inte ens har tid att onanera. Det driver mig till vansinne. Min stackars hjärna slutar fungera.

Al hurreyah:

Från Kairo Operan och snajdiga barer till Al Hurreyah, ölkaféet som heter "Friheten" där man dricker öl för tolv spänn och klientelet är nittionio procent män. Där satt jag igår, med mina vänner och män som ville var mina vänner. Flertalet män stirrade oavbrutet, och då menar jag verkligen oavbrutet, på mig i över en och en halv timme. Fascination, upphetsning, hat - jag vet inte. Men nåt är det med mig och jag börjar väl vänja mig. Och äntligen har min vän Daniel börjat märka det. Vafan, svär han. Kolla den där, nämen - vafan. Så dricker vi öl och käkar bönor (inga jordnötter här inte) och en av de arabiska männen som är med oss är full och har världens bögigaste skjorta och pratar länge och väl om hur han ALDRIG NÅGONSIN skulle städa eller laga mat. Den andre visar en bild på sin mycket vackra, och mycket sminkade fru, och berättar försynt att det är han som sköter matlagningen hemma. Sen köper vi saltade solrosfrön hos en liten gubbe och fnisselifnissar och tar en bild på mig under en annons som annonsera att man kan köpa en "Grilled Viagra" (macka). Det är fredag i Kairo och jag vet att jag aldrig skulle kunna bo i det här landet för alltid, men just nu är det fint. Just nu är det bra. Men om några månader vill jag ha frihet och jag vill kunna hångla upp nån man. Även fast inte alla kommer vilja ligga med mig hemma.

om kairo och expatlivet:

Jag hamnar på en fest i en lägenhet som ser ut som vilken lite rikare tjugofemårig ungkarls lägenhet som helst. Det är svarta lädersoffor och genomskinliga - plastiga - köksmöbler och feta tv och stero-anläggningen. Den grejen. Jag blir alldeles paff och är inte så imponerad medan resten av gänget ba: oooh wooow. För det är så här, bögklubbstechnodängor och svarta lädersoffor, det är god smak. Och jag kan inte låta bli att skratta, och de förstår inte varför jag skrattar. I alla fall. På den här festen dyker det upp ett helt gäng med svenskar. Ett helt gäng med svenska rutig skjorta och öl-snubbar. De är i Kairo i två dagar, hitchartrade från Hurghada. Och jösses koss, där sitter jag med mina prickiga strumpbyxor och min randiga tröja och mina röda läppar och de blir så förtjusta. De undrar om jag är känd från tv (klart jag är), en annan tycker jag ser ut som en gondoljär (och berättar hela Coco Chanels liv för mig, och säger att han använder också basker ibland) och en tredje tycker att jag ser ut som alla i Sverige, han diggar min stil, han tycker att jag är "lingonsylt och pannkakor" (fast det äter man ju aldrig, eller hur?). Så dansar de och klär av sig skjortorna till grekisk musik och svensk rap och de är stora och stöddiga och svenska och de mindre britterna och amerikanerna känner sig hotade och de avslutar kvällen med att sätta på Seebach Natteravn och stå i en stor grupp och skrika och peka på mig: JAG KALLAR PO DAJ!

Då kan man ju inte annat än fnissa.

jag går och fiskar:

Jag är uppe löjligt tidigt för att skriva en löjlig liten uppsats som hur vi skall lösa arbetslösheten i Sverige. På arbiska. MAN BA YEAH RIGHT, fuck you Hanan, jag kan inte ens det där på svenska. I alla fall. Jag morgonskypar med min mor istället för att göra något vettigt (och uppenbarligen bloggar jag). Ni vet, jag är sådär fjantig, jag känner mig fjantig. Jag låtsas att jag är en fisk på torra land. Mamma säger att jag ba tramsar, sen börjar hon också låtsas att hon är en fisk. Och vi skrattar och fnissar och det är så TÖNTIGT. Sen händer detta: hon ändrar om i ansiktet och vrålar "NU KOMMER TORSKEN" och så gör hon torsk-på-torra-land och då fanimej, då klarar jag det inte, jag skrattar till tårarna sprutar och dreglet rinner. Jag har ALDRIG sett en roligare torsk. Mammas torsk är inte av denna värld. Och så skrattar vi och skrattar och vrålar och när vi ska säga hejdå så säger hon "Då simmar vi vidare då" och jag ba "Simma lugnt!" och så skrattar vi ännu mer och avslutar med "HAJ". Att bete sig som en vuxen? Nä.

bä:

Igår när jag vandrade hemåt (eller, ut till en stor gata och en taxi) så var det SÅKLART en man som skrek på mig. Ett riktigt äckligt ljud. Jag blev så less och trött och vände mig och skulle precis ge honom en avhyvling utan dess like när jag inser... Det var ingen man som skrek. Det var ett får som bräkte. Ridå. Här har ni det här landet: man blir så trakasserad att man efter ett tag tror att får är sexualförbrytare och snuskgubbar. Herrejävlar.

Jag är blott en viking som vill uppleva den sanna kärleken.

om den saknade vännen:

Jag chattar med Jens. Min fine fine vän. Han och jag som hade världens mest dekadenta sommar med absint-onsdagar (och tisdagar) och dansa på trottoaren på Davidshall klockan två på natten en måndag-nätter och hur många som helst oj vad fulla och episka vi är-kvällar. Han och jag, som FNIZZAR, och DONSAR och går på handikapptoan för det är bara där vi får gå tillsammans (fast vi går på herrarnas också och så vrålar Jens att han har en fin överraskning i båset och ut kommer jag som Liza Minelli och männen i pissoaren gapar). Han och jag. Vi som låtsas att vi heter Fanny och Gabriel och är sjutton år när vi går på KB (för det är skämmigt, men billigt!). I alla fall. Han är inte helt nöjd med situationen i den stad dit han flyttat. Faaaaan, säger han. Och fortsätter:

"Förra söndagen. Jag är hemma. A sms:ar. Skriver: du måste komma hit. Prata med V! Så kommer jag dit och de FNISSAR och efter typ ett år så vågar de fråga 'Har du sugit av en kille nån gång?' och jag ba 'Eh jo'. Man ba guuud: what's the fuzz liksom? Nä, då ska jag berätta hur man gör, och det är väl okej, man behöver inte ha gjort det, men det är inte FNIZZ alltså. FNIZZ är trånga lilla fittan-mannen* eller en fot-fetishist..."
"Men guuud. Vafan! Så sitter du och jag på Belle Epoque och pratar analsex!"
"Javisst, vitt och brett! Det är ju freaksen man fnissar åt, inte en jävla avsugning."
"Nä, det är ju vardagsmat."
"Jag blir lite bitter alltså."
"Förstår det."
"De kan inte supa heller."
"Fy fan."

Helvete vad jag saknar den mannen alltså.

(*en av mina erövringar... Men det är en annan historia, det.)

- Du måste vara med i BANG:s sexnovellstävling, säger M.
- Okejdå.
- LOVAR DU!?
- Ja, jag lovar.

Nu är det bara till att skriva sexnovell, alltså. Synd ba att jag fått så satans lite inspiration på sistone.

- Men det måste ju finnas nån du kan ligga med, du har ju en hel kontinent att ligga dig igenom!
- Vi måste dock räkna bort alla med HIV/AIDS.
- ... Och alla one minute-men.
- Då är det nog, tyvärr, inte så många kvar.
- Kanske inte.

mötet med bajsmannen:

Den här staden (insert en lång jävla uppgiven tystnad). En dag som bara är en dag av alla dagar kan gå till ungefär så här. Man går upp, man svettas, man lyssnar på lunchbönen, man pluggar (man skriver en presentation om fri abort och kvinnorättigheter - på arabiska), man tar en kaffe på lyxkaffestället, man beger sig för att ta en minibuss till det näst största köpcentret i världen... Ja, och det är här det börjar. Med sina två kompanjoner får man inte bara hjälp av ett antal civila att komma på rätt, till och med polisen ansluter och skriker "RAMSES! RAMSES!" för att vi ska komma till rätt område. Efter ungefär en och en halv timmes bussåkande med bråkande afrikaner, skrikande araber, flirtande män och samtal om ost och trädgårdar och krigsmuseum är man nästan framme och då leder GIVETVIS en man en till ingången och förklarar vilken våning bion som man ska gå på befinner sig. So far so good. Det är bara det att utanför det jättelyxa och jääääääättestora köpcentret "City Stars", jo, där sitter en man och BAJSAR i en buske. Man ba: VA FAAAAAN!? Och när man kommer in på stället så finns det ju toaletter med personal. Frågorna är så många kring den bajsande mannen att man knappt hinner suga åt sig det märkliga i att gå förbi ett H&M som ligger bredvid en affär som säljer superpimpade abayas. I alla fall så ser man The American och de har censurerat bort allt sex och sånt så den är en kvart för kort och biosalongen är så jävla luftkonditionerad att man fryser som om vore det Sverige i oktober. Så man åker hem och går ner i sin lokala mataffär för att köpa flingor och juice och grejer, MEN NEJ DET GÅR INTE FÖR DE GÖR OM OCH DE HAR LAGT ALLA FLINGOR UTE PÅ GÅRDEN. Men om du vill kan jag gå och hämta nåt till dig, säger en av männen som jobbar där. Man ba: tack, men nej tack. Jag föredrar flingor som inte legat på gatan. Jaja. En helt vanlig dag. Inga konstigheter.

om att vara en mördarmaskin:

En sak jag lärt mig:

Det är fantastiskt med vilken lätthet man dödar kackerlackor när man är lite salongsberusad. Kom hem nån gång vid tvåtiden i måndagsnatt, tände lampan i köket för jag skulle dricka vatten, såg tre små jävlar som kryllade omkring, jag grabbade tag i tändaren (som vi referar till som ELDKASTAREN) och sen brände jag ihjäl dem. Iskallt. Utan att blinka. Utan minsta lilla antydan till äckel. Sen drack jag min resorb, släckte ljuset, gick och la mig och sen var det inte mer med det. Stendöda var kackerlackorna och jag kände viss triumf.

I övrigt eldar vi kackerlackor för vi har GOOGLAT och lärt oss att om man smashar dem så kan de innehålla ägg och äggen är kladdiga som fan och fastnar överallt och kan på sätt bli fler kackerlackor. Så nej. Vi eldar. Det stensäkra sättet.

om hybris:

Jag älskar hur araber presenterar en. Som när jag satt med den mycket provokativa författaren (varendaste gång man träffar honom får man en uppdatering om i vilka stater hans noveller och romaner blivit förbjudna. Nu senast: Kuwait.) och hans fästmö och han skulle presentera mig för någon annan oh så högt uppsatt kulturpersonlighet och han ba "This is one of my dearest friends Maria, and she is a professional belly dancer in Sweden". Sen öl på det. Jag gillar det där lite skrytiga, kärleksfulla. Det är flott.

Den där magdansgrejen har ju verkligen blivit hajpad till extrema höjder. På varenda jävla fest leds jag upp på något bord och får en sjal knuten runt höfterna och lite shabi-pop att dansa till. Och så jublar alla och männen ger mig lystna blickar och vi dricker öl. Och kvinnorna vill dansa som jag och bögarna skriker av lycka och så ser mitt liv ut. Just nu. Jag kan väl inte direkt påstå att jag ogillar det. Nej, jag älskar det. Jag spelar bara lite svår. Men det ligger ju i arab diva-kulturen, även fast jag ju är svennigaste svennen.

Nelly Makdessi

Den här är en av de hetaste låtarna i Kairo just nu. Videon spelas om och om och om igen på alla ahwasen jag hänger på. Om mitt sinne för stil och smak förstörs i det här landet? Hell yes. Om jag gillar det här? Ja, på ett åh jösses och herregud och helvetes jävlar vad fnissigt-sätt. Fast inte på riktigt, nej, det kan jag inte påstå.

sängen:

Detaljstudie av min säng och mitt nattduksbord. Förstår ni varför jag så desperat vill dra hem någon och knulla lite i den där sängen? Guld, liksom. Guld. Det måste ju bara bli episkt.

om männen:

Förvånansvärt många män i detta land har blickar som ser ut att höra hemma på människor som inte borde få vistas i det fria. Med tomma, ihåliga, svarta blickar synar de min kropp uppifrån och ner. Och jag blir rädd. Jag blir rädd varendaste dag, jag tycker inte om att gå själv. Det är så svårt att vänja sig vid det där. Att vara maktlös och mindre värd.

Jag har lagt märke till att sättet att handskas med allt det där är att skämta om det. När jag på fester träffar andra västerländska damer så tar det inte lång tid, en och en halv öl kanske, tills man försöker bräcka varandras historier. Män som drar ner byxorna och flashar sina kukar mitt på ljusa dagen, en historia om en man som visade kuken i en moské, den där om mannen som drog sitt finger mellan mina skinkor när jag skulle köpa lunch, den där om mannen som sprang fram till en tjej, drog ut kuken, tryckte sig mot henne och spottade henne i håret, den där om taxichaffisen som växlade mellan växelspaken och kuken...

Jag bor på ön Zamalek. I folkmun: The Island of the white whore. Men det är egentligen värre än så, för i egyptiska mäns ögon är en västerländsk kvinna värre än en hora. Hon knullar ju gratis, herregud.

De egyptiska frågorna:

- Vad heter du?
- Vart kommer du ifrån?
- Vad gör du här?
- Är du gift?
- Gillar du sex/är du oskuld?
- Kan jag få ditt nummer? (kommer vanligtvis före sexfrågorna, dock förekommer vissa undantag.)

små segrar och större förluster:

En liten seger:
Jag vandrade nerför gatan och två män stirrade så mycket på mig att de gick in i varandra och krockade rejält.

En större förlust:
Jag spenderade hela dagen med att försöka leta reda på Om Kolthoum-museet och när jag väl fann det så var det stängt. Och inte nog med det så var där ett gäng med tolvåriga pojkar som följde efter mig och när jag inte svarade så sparkade en av dem en fotboll på mig. Den träffade rätt hårt. Det gjorde ont. Då började jag nästan gråta. I'M SO SORRY MADAM ropade de men jag brydde mig inte. Timmen var slagen. Helvetes jävla skitungar och skitkultur.

Just det: idag stannar jag hemma för att kolla på snusk och onanera.

Jag är kvinna, jag kan inte motstå frestelser.
Jag skrattar högt också. Det får man inte göra här när man är kvinna. Man ska var tyst. Helst inte ens säga något.

Oh, ni där ute i trapphuset, ni som försöker laga hissen som påminner om ett kass rymdskepp, ni skulle bara veta att här ligger jag naken i soffan och har alldeles slemmiga fingrar. Det ni.

måndag i afrika:

Vardagsaction är att bege sig med en liten minibuss från superhippa medelklassområdet Mohandessin till freakin downtown Kairo för att införskaffa en magdansdräkt till sin flatmate. Ni vet, man får hjälp på bussen av en förvånansvärt lång och stilig egyptier (och det brinner i underlivet, men man vågar inte fråga om man ska ses igen för då är man nog en hora) och kvinnorna bakom en vrålar att man är HONUNG och så ger de en slängkyssar och fnissar. I magdansaffären käkar mannen ägg och yoghurt och bröd och taxin tillbaka är en jävla FIFFLARE och man bråkar lite på trottoaren och svär VA FAN I HELVETE och hemma så lär man sin flatmate lite moves och så draperar man in henne i den guldiga bordsduken, klär henne i guldet och glittret och sammeten, krigsmålar henne och sen filmar man när hon (semi)förföriskt magdansar... och sedan skickar man filmen till hennes pojkvän för det är hans födelsedag och nåt kul ska han ju ha, där i det kalla landet i norr.

Sedan drar man på fest där det är så rökigt att det svider i ögonen, man blir full på tre öl och magdansar - för det gör man alltid - för alla som är där och mottager folkets jubel. En helt vanlig Kairomåndag.

om en resa:

Tiden bara rusar iväg. Veckorna går och jag kryssar i fylla efter fylla, natt efter natt. Jag åkte till Sinai och badade topless mitt i natten med Saudis kustlinje i sikte, jag dansade till musiken som två ruskigt pårökta beduiner mödosamt spelade om och om igen, jag gick på toaletten i sällskap av fyra ödlor och jag sov på stranden med en stjärnhimmel så ruskigt klar att jag nästan kunde röra vid vintergatan. Bussen genom öknen gick sönder och jag tackade min lyckliga stjärna att jag satt bredvid den store, svenske, blonde mannen som är så lik en tysk mördarmaskin att han på gatan från flera Sieg Heil-hälsningar om dagen. Inte bara kände jag mig liten och trygg bredvid honom, jag är ju trots allt en kvinna och vi kan inte göra alltför mycket, det var ingen som gick förbi och nöp mig i rumpan, de stirrande blickarna hamnade som i ett blont filter och han var varm att luta huvudet mot.

Nu är jag hemma. Jag är så kåt att jag håller på att gå sönder. Snälla någon, kom hit och sätt på mig i den guldiga sängen.

Sanningsenligt:

Skillnaden på nu och då är att då sög jag åt mig varenda ord, jag brydde mig, jag analyserade, jag fick ont när han hade ont, jag ville hjälpa, jag ville finnas där, jag ville betyda något... Och nu så bryr jag mig inte ett dugg. Jag scrollar igenom sida efter sida av obetydliga bloggord, jag tänker att allt är en enda stor repris, att han är inget annat än en repris av en ack så innehållslös fyra fjärdedelstakt, han är som en stämton som bara hålls ut och hålls ut och hålls ut och hålls ut och inte blir den mer ren för det. Och framför allt så önskar jag honom inget gott. Det kanske säger en del om mig som människa. Jag vet inte. Kanske säger det bara att en bloggromans med en alldeles för psyksjuk person inte var något att ha. Kanske säger det bara att jag inte är så bra på att bli sårad och illa behandlad. Jag vet inte. Men jag tänker att det är okej, att jag får lov, att jag åtminstone inte önskar att han ska dö.

om kärlek:

Å andra sidan älskar jag ju den här stan. Att sitta timme efter timme på ett kaffe och dricka te och kaffe och juice och senare möta upp en egyptisk väninna och bli presenterad för hennes mamma och prata arabiska och dricka mer te med mjölk och mycket mycket socker och lära sig uttryck på egyptisk dialekt och åka hem över tjugosjättejuli-bron och lyssna på trafiken och titta på alla ljusen och älska Nilen trots att den är så skitig.

Den stora vita horan:

En amerikansk väninna åkte med sin egyptiska väninna till Sharm El Sheikh över helgen. Den egyptiska väninnans pojkvän jobbar där och hon behövde få ligga. Det här är alltså ytterst komplext i ett land som Egypten. Bara en sån sak som att åka och hälsa på sin pojkvän är problematiskt, att HA en pojkvän är problematiskt... Att ligga med sin pojkvän ska vi inte tala om. Det är komplicerat på så många nivåer att jag inte ens orkar gå in på det. Men en av grejerna är ju att egyptiska män ALDRIG skulle använda kondom för det är mot ALLAHS vilja. Dock går det bra om damen använder p-piller (då är det ju inte han som är harram). Ja, det här dubbelmoralens rike. I alla fall. Situationen blev i alla fall den att min amerikanska väninna blev utsänd för att, I EGYPTEN, köpa dagen efter-piller.

På apoteket frågar hon efter dagen efter-piller. De vet inte vad det är. Hon försöker förklara. De vill ge henne vanliga p-piller. Det är inte det hon vill ha, säger hon, det kommer inte funka. Varför? Hon förklarar. Vi kan ge dig spermiedödande medel. Nej, det är inte det hon vill ha. Vad vill hon ha då? Hon förklarar. Vad hände frågar apotekarna. Kondomen gick sönder. Vadå gick sönder? Hur då? Hon säger att hon inte vill svara på den frågan. Och så vidare. Till sist när de förstår vad hon är ute efter säger de att det nog är mycket svårt att få tag på i Egypten men att de ska ringa ett samtal. De ringer. Vänta en timme, kommenderar de henne. De ringer och ringer och ringer, och väninnan som inte nämnt att hon kan någon arabiska hör hur de pratar om, nästan i varenda mening: DEN STORA VITA HORAN. Gång på gång hör hon hur de efterlyser dagen efter-piller till DEN STORA VITA HORAN.

Man kan ju bli alldeles lamslagen för mindre.

om att vara kvinna i kairo:

Så hoppar jag in i en taxi, själv och säger vart jag ska. Zamalek. Om Kaltoum-statyn. Han är med på det. Men så fort han säger åt mig att "lugna ner mig" för att "bilen är ny" och jag inte borde "smälla så hårt med dörren" så fattar jag att han är ett creep. Jag stålsätter mig och förbereder mig på det som komma skall.

- Var är du i från?
- Sverige.
- Vad heter du?
- Mareya.
- Jag heter Ahmad. Vad gör du här?
- Pluggar.
- Du är så vacker vacker vacker.
- Tack.
- Är du gift?
- Ja.
- Här eller i Sverige?
- I Sverige.
- Vill du ha man i Egypten också?
- Nä.
- Du är så vacker vacker vacker.
- Tack.
- Jag ska gifta mig med dig.
- Hahaha.
- Ok?
- Nej tack. Jag har en man i Sverige.
- Men du kan ha en i Egypten också.
- Nej, det är harram.
- Är du muslim?
- Nej.
- Kristen?
- Ja.
- Har du barn?
- Nej.
- Är du "madam" eller virgin?
- Det där är inte okej! Sluta!
- Du är MADAM ELLER VIRGIN?
- Men sluta, det där är inte okej. Det är harram!
- MADAM ELER VIRGIN!
- SLUTA!

Ungefär så. Fast på arabiska då. Och det kanske verkar som att jag var kall och stenhård och orädd. Men fy fan. Jag får sån panik och blir rädd för mitt liv för man vet aldrig, och där satt han - den lönnfete Ahmad - och såg så jävla nöjd ut och jag önskar honom inget gott, den äckliga, äckliga jäveln. Låt mig vara ifred. Ba för att jag är vit knullar jag inte med LÖNNFETA ÄCKLIGA TAXICHAFFISAR SOM TROR ATT DE ÄR NÅT.

Ännu mera dekadens:

Några timmar, minuter, sekunder efter båtturen på Nilen:

Ett mörkt rum, ännu mer tvivelaktig musik, mannen med det yviga håret, den bittiska accenten, de fina skorna (åh, så sällsynt i Kairo), de egyptiska bögarna som bara väller in.

Och dekadensen fortsätter. Likheterna med en orgie är många. Jag är i köket med Borhan, jag skrattar hysteriskt och berättar att den svenska motsvarigheten till Borhan är ALFONS. Han förstår inte det roliga. Vi sväljer en shot, jag slår mig själv på bröstet och ropar att jag är en viking. Jag skrattar och fnissar med bögarna, jag känner mig hemma.

Så står jag i hörnet av det mörka rummet med utsikt över Nilen tillsammans med mannen vars skor jag beundrat, mannen vars trevliga sätt fått mig smått vimmelkantig, mannen som berömde min magdans och mannen som jag inbillat mig gett mig blickar. Med oss är en annan man också. Egentligen är det de två som pratar. Mitt huvud snurrar. Vi är fulla. Allhiopa. Oj, vad vi är fulla. Jag har handen på mannen med skjortans mage och den är stenhård och skjortan är våt. Vi pratar om det. Och de, de två männen, som kanske är mer pojkar än män, pratar om mannen med skjortans manshoreri och jag blir alldeles chockad och reagerar som jag alltid gör: jag berättar lika ekivoka saker själv och skrattar och high five:ar. Jag vill så jävla gärna höra till.

Sedan några timmar av drinkar och dans och kön och mörker och musik och svett och allting igen. Så ser jag britten, han som köpte mat åt en uteliggarunge och tittade på mig med mjuka ögon och ser ut att ha så mjuka mjuka läppar, i en soffa med en blondin och jag vet då att det inte var som jag hoppats: han är inte en sån som gillar flickor som jag. Å andra sidan spelar det ingen roll när han var lite sen till festen för att han satte på sin flatmate.

Grattis på födelsedagen:

Som de däggdjur vi är gnider vi våra kroppar emot varandra. Där: på båten som långsamt slingrar sig fram över Nilen. I takt med bögklubbsmusik svalkar vi våra törstiga hjärtan med hemmablandade drinkar i plastflaskor. Det är en självklarhet: västerlänningar i ett arabiskt land vill inte annat än känna andra koppar emot sina. Västerlänningar i Kairo vill inte annat än gå religiösa brott i en rasande takt. Ständigt närvarande: det långsamma, blyga, trevandet. Får jag? Ska jag? Får vi? Ska vi verkligen? Vågar vi? Vodkan och läskedrycken som i symbios svarar på alla våra frågor: Ja, ni ska och ni vågar! Så då gör vi det. Svetten lägger sig som en skyddande hinna över oss, spriten, svetten, musiken och båten är vår livmoder, den gungar oss till liv. Håret ligger i våta slingor över axlarna, skjortorna ligger fastklistrade mot mansryggarna, mansskinnet de täcker är alldeles vått. Och vi dansar. Som vi dansar. Vi dansar ett religiöst brott och skammen gör rörelserna ännu skönare. För visst skäms vi. Ja, som vi skäms. Över att vi inte kan tygla oss. Över att vi är de vita hororna som de tror att vi är. Vi skäms över lusten, det gör vi verkligen, men vi omfamnar den och vi dansar. Vi parar oss med varandra, vi söker bekräftelse, efter hud mot hud, vi söker efter den frihet vi upplever att vi blivit berövade. Det är för mig, där i exakt just den stunden på Nilen på båten med julgransbelysningen, klart för mig att människan - vi - är inget annat än djur. Djur som törstar efter varandra, efter kroppar, efter kärlek.