söndag 25 maj 2014

Och så går nån i familjen och hänger sig, raka vägen in på topp två över sorgligaste upplevelserna i mitt liv. Givetvis är det inte alls på samma sätt som när min bror knarkade ihjäl sig, men så otroligt jävla skitsorgligt ändå.

Att stå där i hallen, titta på hatthyllan och veta att där har han hängt sig. Där dog han. Tog sina sista kvävda andetag, sprängfylld med benzo och ångest som brann i bröstet. Det är liksom för mycket för att var sant.

Och då är det väl givet att jag reagerar med att bli svinfull och sen bara dra iväg och spy och gråta som en galning, svimma på hallgolvet och när min bästis – förbannad – tittar in genom brevlådan vaknar jag till liv och hävdar att det är "inga problem". Trots att jag, där, på golvet, vaknat av att jag spyr upp vattnet jag hävt i mig och då tänkt ett) måste lägga mig själv i framstupa sidoläge och två) måste skydda parketten – och således torkar upp vattenspyan med min kavaj och sen har den som kudde.

Nä, men det är inga problem.

Det är bara den monumentala, avgrundsdjupa känslan av ensamhet och övergivenhet. I den här världen står jag. Fucking jävla ensam.