Årskrönika 2:

2010: Året av värdelösa kyssar. Först var det han som luktade, inte illa men, något märkligt och tittade på mig med hundögon och kyssarna var alldeles menlösa. Sen var det han som kysste mig i bilen sista kvällen i februari, men han luktade kummin eller någon annan krydda jag inte kunde definiera, och det var det enda jag kunde tänka på (sedan satte han på mig där i bilen, och jag hade benen i taket och det var i och för sig ganska flott, men kummin alltså. Tack, men nej tack). Och så givetvis mannen jag trodde att jag var ihop med, han som sa att han var kär i mig och ville åka på bilsemester till Tyskland med mig, han kysste mig på ett sätt som inte ens var en kyss. Han pussades. Det var de mest grunda kyssar jag någonsin fått. För försiktiga, för innehållslösa, för långt borta. Som jag längtade efter hans tunga, efter djup, efter något, men det infann sig aldrig och det är väl tur att jag slapp leva med det där. Efter det, eller någonstans däremellan, våldförde jag mig på en stackars man med piercingar och keps på en trappa. Det var en torr fyllekyss, men rätt så mysig, dock så genant efteråt när jag ju märkte hur jävla skrämd han var. Sedan: hockeykillen med universums fittaste kropp som jag traskade hem till en sommarmorgon efter en natts intensivt bögklubbande. Där var de dåliga kyssarna inget annat än: inga kyssar alls. Bara knull. Så några oformliga minnesfragment av tungor och män och så landar vi på igår. I en helt fantastisk takvåning (ja, det är en livsstil) i Mohandessin. Där blev jag alldeles för full på öl och en läskeblask som smakade industri-lime. Och i mitt sällskap hade jag Mimmo, mannen som varit förälskad i mig sen januari men som jag inte alls gillar på det sättet. Men jag LÄNGTADE så efter lite bekräftelse. Så jag släppte allt och jag lät honom lägga sin arm runt mig och jag LÄT honom kyssa mig. För jag LÄNGTADE så efter, ja, just det, bekräftelse. Men helvetes jävlar. Det var den mest aggressive kyssare jag stött på. Han liksom sög sig fast på mina läppar som en fisk, en igel, jag fick en gratis läppförstoring för han såg så min mun blev alldeles svullen, och mitt fulla jag kunde inte komma undan, för han var så... Målmedveten. Men jag lyckades bryta mig loss innan något annat än hans fingrar trasslat in sig i mina strumpbyxor. Fast nu är situationen så jävla märklig och han alldeles överlycklig och i CALL ME-mode. Och jag ba nämenvafan.

I alla fall. Tvåtusenelva, jag pratar med dig, då vill jag kyssa någon så det susar i säven pirrar i magen. Tack på förhand.

Årskrönika:

2010: Året då jag började stoppa fingrarna i halsen och kräka mig själv när jag var riktigt full för att förminska bakfyllans makt över min kropp.

Älskar den här stan. Igår: fest på en husbåt där hela taket var en balkong med marmorgolv, beduinskt chillområde, plats att dansa och en inhyrd shisha-kille.

om förnedringens brant:

Såhär va. En sak som har hänt mig ett par gånger sen jag kom hit. Senast häromdagen. Jag var på en restaurang, jag höll på att kissa på mig, så jag sprang till toaletten, lägger inte märke till att där är inte är någon toalettkvinna*, eller tänker inte att det är konstigt att där inte är någon, så jag ba kissar och inser sedan, när det är för sent att det finns varken slang* eller toalettpapper. Man ba van: så vad gör man? Här antar jag att det är enklare för män eftersom de förmodligen, jag är inte helt haj på det där med snoppar i andra situationer än när de är hårda och i mig, men i alla fall, kan SKAKA av sig. Det kan man inte riktigt som kvinna. Så det är liksom bara att vandra nerför förnedringens brant och ta sin hand och liksom SKOPA av sig och sedan försöka krångla på sig kläderna med den andra handen samtidigt som man håller den första handen långt ifrån sig... Och sedan ta sig ut - och tack gode gud - tvätta händerna.

*toalettkvinna = dam som förser en med toapapper, vill ha en spänn eller två för det, och oftast ser väldigt sur ut. Ibland är de flera stycken. Ibland är de trevliga!
*slang = the way they roll i Mellanöstern. Inget toapapper. Man liksom duschar av sig. Vilket ju gör att man ofta ser folk som är helt blöta i röven och att man ganska ofta äntrar offentliga toaletter som känns lika fuktiga som regnskogen då folk liksom inte har nån teknik på det där sprutandet.

Vad jag gör? Chillin' by the Nile.

mastodonthoran:

Jag skrattar väldigt mycket. Väldigt högt. Ibland väldigt elakt. Att ens le så man visar tänderna är i det här landet synonymt med att vara en hora. Alltså såhär. Saker som gör mig till en hora:

1. Jag visar håret.
2. Jag har vitt skinn och kommer ifrån Sverige.
3. Jag ler så jag visar tänderna och skrattar högt (på gatan).
4. Jag sminkar mig.
5. Jag har ibland män i min lägenhet (vänner).

Och sannerligen finns det fler anledningar. Poängen är väl mest att det är mer än en faktor som får männen att dra denna hor-slutsats (egentligen så behövs bara punkt två)... Det gör ju i alla fall att jag inte bara är en hora, jag är en megahora! En superdupermegahora. Jättehora. Mastodonthora. Det skulle man ju ha på en t-shirt. Om man nu använde t-shirts. Det gör inte jag. Bara när jag tränar, och då skulle man ju i och för sig kunna nyttja Mastodonthora-tishan. Jag ska fundera på det och återkomma.

hot hot hot:

Vad jag mycket fyllefnissigt skall fylleäta på torsdag, eller fredag då jag skall bli riktigt fulfull på ett, oh så härligt, svenskt sätt. Ja, en fulfylla som skall se ljuset innanför Frihetens dörrar. Man ba: perfektion.