Jag undrar ändå, vad det är med mig som är så oälskbart. Analysen om min kroppshydda är fan inte tillräckligt. Och den psykologiska grejen om att välja fel män, de flyktiga, de labila, de alldeles för vackra... den känns också. Jag vet inte.

Såklart blev det inte något med mannen som skulle komma hem. Det resulterade i att han sympatifikade med mig efter jobbet, förmodligen för att jag tjatat mig till det. Och sen: tack, det låter trevligt att göra något men jag kan inte i helgen!

Den snärtiga dissen.

Vidare ordnar världen det på följande sätt: hans mamma bokar mig till ett gig i hennes trädgård. Jag borde ett) inte genomföra det, meddela mina förhinder två) inte hoppas på att han bara ska se mig.

Hade han sett mig, hade han redan gjort det. Hade han velat göra något med mig. Och jag undrar varför jag blir lurad hela tiden. Varför allt är en enda stor repris.

Jag skojar om att jag inte ska ligga med någon på hela det här året, göra det hela till en såkallat "frivillig" grej och döpa projektet till Munkåret 2014.

Jag säger det hela tiden, Ha-ha-ha, säger jag. Munkåret. Men jag vill fan bara gråta.