Jag skriver bara berättelse om ensamma, emotionellt störda kvinnor. Och de handlar väl alla om mig, egentligen. Mitt skrivande är fiktion, men det är också oerhört terapeutiskt. Jag utforskar den där känslan som ständigt finns inom mig, att jag är ensam. Att det knappt finns en enda trygg punkt i mitt liv. Förutom min mamma, men hon har ju sitt. Sin kille, sitt liv, sina vänner. Och jag undrar om nära relationer skrämmer mig, och jag undrar varför ingen bara börjar älska mig. Jag står ju ändå här med hjärtat i händerna och bjuder bort det till nästan vem som helst. Tanken på den där nära relationen skrämmer mig och fascinerar mig. Jag trånar. Vill att nån ska veta allt och jag vill veta allt allt. Ungefär där är jag.

Och jag skriver ihop novellen om kvinnan och den påhittade katten, som bara för en stund, under sommaren, tar hand om henne och räddar henne i de ensammaste stunderna. Jag saknar min katt. Så jävla mycket. Får ren och skär ångest när jag tänker på att han befinner sig hos pappa, i det äckliga huset med den galne mannen. Det är någonting med djuret, hur han liksom inte kan skydda sig själv, hur han är lämnad vind för våg till den som tar hand om honom. Det gör ont. Och i pappas hus luktar det mögel och kattpiss och man klibbar fast i golvet när man kommer dit. Jag nyser och jag kan inte vara där. Men ibland måste jag. För kattens skull. Lägga honom på axeln och känna hur han spinner, spinner spinner. Men aldrig vara där så länge att det blir en vana, att han är sådär extremt trygg med mig som han var förr. Jag klarar inte av det, jag kan inte tänka på det.

Och så min syster som bjöd ut mig på en flaska champagne kvällen då jag hade skrivit igenom det första utkastet på min roman. Hur fantastiskt det var och hur hon var full hon var och känslan av att kulturellt borgerlig. Och hur hon alltid vill prata om pappa, hur det stör henne på så många nivåer och hur det hon säger väl i många fall passar in på mig också. Men att det nog är värre för henne. För att hon inte har nån relation till honom. För att han kanske inte älskar henne som han älskar mig och för att jag alltid kunnat säga till honom vad jag tycker. Det gör mig ledsen, alltihopa. Men jag älskar min syster. Vi är i mångt och mycket samma lika. Och på andra sätt inte.