Jag är i praktiken helt övertygad om att ingen kan älska mig för att jag är tjock. Rent intellektuellt och kanske också politiskt vet jag att detta är fel, att denna känsla i mig strävar emot alla ideal som jag så brinnande står för. Men när jag ser mig själv och tänker på den enorma brist på kärlek och intimitet jag lider av så är det så att jag alltid kommer till slutsatsen att om jag bara vore smal så skulle så många älska mig. Det här är sorgligt. Och säkerligen ganska sant, att inte se ut enligt normen gör väl att ett färre antal människor är intresserade, men! det är såklart inte hela lösningen. Och det är en förödande tankegång, en kedja av känslor och insikter som jag önskar att jag kunde komma över. Jag önskar att jag inte hatade min kropp och inte tänkte att jag ska fanimej bli smal nu så att någon kan älska mig. För det kan väl någon göra ändå, trots valkarna på min buk. Men knepigt det där, när logiken brottas mot tragiken, mot det faktiska känslolivet. Det känns hopplöst. Och tills vidare önskar jag mig en enda dag då jag inte tänker en enda tanke om hur fet och ful jag är. Tack på förhand.