Det är tyst i bilen och jag tänker att de borde prata med varandra.

Tanken om att ingen som inte är störd i huvudet kan älska honom.

Och därför är ju jag störd i huvudet.

Hur jag letar i hans röst för att höra om alkoholen är där. Om vansinnet är där. Om han är där. Är han där? Jag vet inte. Det är så sällan jag vet det nu förtiden. Sitter med axlarna uppe vid öronen och inväntar den stora smällen.

Hur han har förstört mig, hur jag försöker bli av med mitt villkorslösa sätt att älska, hur relationen till honom gjort att min kärlek tål så oerhört mycket skit. Det är ren överlevnadsinstinkt, jag vet det. Om jag inte var så vet jag inte hur jag skulle vara vid liv.

Det luktar friterad kyckling på tåget, jag är så trött. Och melankolisk. Den där flyttmelankolin som alltid drabbar mig. När det börjar bli tomt, när jag ser att hela mitt liv får plats på några kvadrat, när jag inser att jag bara är en hög med grejer. Då känner jag mig ensam och rädd: tom och samtidigt tung. Det är nåt med det. Och åskan ligger i luften.

Men liksom den där grejen, att jag ska flytta och ska bo ensam. Att jag ska flytta in på 43 kvadrat och helt uppenbart planerat att bo där länge, ensam. Vad är grejen med det? Jag som ju mest av allt vill bli kärnfamilj.

Hur jag bara vill att allt ska vara guldfärgat.
jag och livet.

När man längtar med kroppen, och med hjärnan. När man försöker komma ihåg hur det känns med läppar mot sina läppar. Med fingrarna i nåns brösthår. De där armarna som drar en tätt intill sig, helt plötsligt.

Hur vi hörs lite hela tiden och hur jag inte kan bestämma om han gör så med alla, hela tiden, eller om det är lite extra med mig och tycker han att jag är smuk, gör han det? Jag vet inte. När man ärligt inte vet. Och när jag känner: det är viktigt att han gör det, att han åtrår mig. Tänker på folk jag legat med, som jag inte egentligen varit attraherad av. Vill inte att det ska vara så, att jag ska vara hans nerköp, hans okej men vafan vi kan väl ett litet tag då. Vill att han ska vara betagen av mig så som jag är betagen av honom. Vill att han ska kasta sig i min famn och så de där mjuka mjuka läpparna.

Inte för att jag är kär eller känner honom. Men jag skulle bara vilja att vi kastade oss in i varandra och åkte med ett tag, såg vad som hände. Att vi skulle suga i oss, lära känna varandra. Mötas. Se om det blir något.

Jag är så rädd för att vara endimensionell. Det gör mig besvärad att vi skapade vårt gemensamma språk genom att skoja om fisse, vilket ju är kul. Men jag vill inte bara vara kvinnan som pratar om fisse och snusk. Jag är ju annat också. Jag är hela stora intellektet och hjärnan och tankarna och intressena och kunskaperna. Inte bara nån som säger åt honom att han har fisse i hela ansiktet. Jag vet ju att jag fan är skarpaste kniven i lådan. Vill att han ska se det också.

Och om jag bara kunde lugna ner mig.

Men det är ju det där, att jag inte ens när han för tredje gången kastar sig ner emellan mina lår för att slicka mig kan tro att han faktiskt vill det, att han gör det av lust, åtrå, whatever. Det är ju det. Hur jag är så liten liten inombords och alldeles för stor utanpå.

Förändringens tid. Tapetseringens tid. Hur jag känner mig som världens mest efterhängsna och jag tänker att det är fanimej på tiden att jag lär mig att inte på två sekunder bli så oerhört intresserad av någons allt, att jag borde lära mig att hålla på det där överväldigande fnissiga intresset. För allas bästa, men mest för mitt eget.

Men tapeten då. I min nya lägenhet. Blir så jävla bra, så jävla jävla bra. Ska bara ligga på mattan under min kristallkrona och tänka på alla romaner jag ska skriva genom livet. Och förmodligen vältra mig i min ensamhet och mitt mycket knepiga förhållande till mat.

Också svårt när det man ber om är att en vuxen karl ska ställa sig och skrika från andra sidan sundet att jag är de bästa han varit med om och att han måste träffa mig genast och att han släpper allt för att gräva in fingrarna i mitt kön och grodda sin hjärna i min. Man får ju liksom ta't lugnt.

Vi låg och smekte varandras ansikten, i tystnad. Mina fingrar över hans stänga ögon, ögonlocken mjuka, ögonfransarna fladdriga. De gråa håren i hans skägg. Hans fingrar över min kind, kring mitt öra, över min näsa. Hur det kanske är det mest intima någon någonsin varit med mig. Men det kan ju inte han veta.

Allt är ju inte frid och fröjd. Jag har problem med mig själv också. Tycker jag är äcklig. Min sladdriga kropp. Att jag är så tjock. Att jag har prickar. Bristningar. Jag vill inte att han ska in bland fettet och rota, jag känner mig inte så vacker. Jag har svårt att förstå varför han vill ta så mycket på mig, hur han kan vilja, vill han ens? Eller gör han det pliktskyldigt? 

Han kommer hit, dansken. Med det långa håret och de mjuka läpparna. Med de tighta låren och den håriga kroppen. Han har hår på ryggen och jag tycker det är fint, på honom. Jag stryker fingrarna genom det, smeker det. Smeker honom. Han stannar i ett dygn. Vi dricker skumpa och äter praliner och han kysser mig, kommer upp bakifrån fåtöljen och lutar sig över mig, kysser mig uppifrån. Hela jag är en liten hög av herregud.

Vi blir så fulla, jag och dansken. Säker mest jag. Jag försöker balansera ett champagneglas mellan brösten och spiller vin i hela sängen. Han snurrar mig runt runt i natten till dirty dancing-temat och vi skrattar. Jag tänker: såhär kan det vara. Jag tänker: han är alldeles för gammal. Jag tänker: jag vill aldrig att han ska gå hem. Jag tänker: det här är livsfarligt.

Och vi knullar. Helvetes jävlar vad vi knullar. Oavbrutet. Från tio på kvällen till fem på eftermiddagen. Det är det enda vi gör. Vi knullar, vi sover lite, vi knullar, vi kelar. Vi knullar. Och han slickar mig. Gång på gång. Så att jag kommer tre gånger. Han lägger sin tyngd på mina lår och han slickar mig, låter mig inte fingra mig själv. Han vill göra det. Osäkerheten i mig först: vad är detta? Vill han det verkligen? Hur lång tid det tar, den där första gången. Hur jag efteråt inte har någon känsel i armarna, hur jag knappt kan hålla balansen. Och hur det går fortare sen, mycket fortare sen.

– Du har fitta i hela ansiktet, säger jag.
     Han skrattar.
     – Du har fisse i hele ansiktet, sagde hun, det er en bra början, säger han.
     Jag slickar på mitt pekfinger och försöker få bort resterna.
     – Det klär dig, säger jag.
     Han skrattar igen.

Vi suger på varandras läppar i tjugo minuter. Kanske inte så lång tid. Kanske längre. Det känns som en evighet på ett bra sätt. Det är inte ens kyss, det är det. Det är bara mina läppar kring hans, och hans läppar kring mina. Jag nästan somnar sådär. Med hans läpp kring min underläpp. Jag tänker: tänk om det var såhär.

Han sa innan, tidigare på kvällen, att vi är ju lika, vi kommer från samma. Jag tänker att det är så. Känslan när han drar mig intill sig, håller om mig. Snarkar i mitt öra. Jag ligger och lyssnar på hans snarkningar och de stör mig inte, trots att jag inte känner honom, trots att han är för gammal.

Jag brukar vilja att de går hem, männen. Tidigt. Fort. Speciellt om jag är bakfull. Knulla mig en gång till och gå. Men inte med honom. Jag önskar att han ska stanna, stanna hela helgen. Bara stanna. Ligga och slafsa med ansiktet i min fisse och säga att det nog är över åttio sorters blommor i La Primavera, och visa mig sina favorit musikalflashmobs och äta praliner från mina bröstvårtor och dricka champagne från min fisse

och jag har mina första smiskmärken på rumpan. Jag tänker att det är fint. Att det är fint att ena gången rider jag honom och han smiskar mig till huden bränner och andra gången rider jag honom och sitter ba stilla spänner mina fittmuskler om hans kuk, och han svarar: spänner sina kukmuskler i min fitta. Jag känner det. Han känner det. Jag tänker att jag vill stanna där, i den stunden, för alltid.

Och jag vandrar i nån sorts limbo. Försöker hålla ut. Försöker känna efter. Försöker göra rätt. Försöker. Eller så försöker jag inte. Helst vill jag bara ligga hemma i sängen, glo på min dator, se avsnitt efter avsnitt av alla dessa HBO-serier som man ju måste se. Jag vill inte se en enda människa och ändå är allt jag vill att nån ska vara med mig. Där nånstans är jag. Fortfarande, som för fem år, som för tre år sen, som för ett år sen, som för alltid sen: på jakt efter den där nära relationen. Den där jag känner att nån bryr sig om mig, där jag känner att jag är del av enhet. Där jag känner att vi bryr oss om varandra, vi är varandras familj. På jakt efter nåt eget. Nåt tryggt. Det där trygga. Om det bara kunde komma till mig. Landa hos mig. 

Ensamheten.
      Jag önskar att jag inte var så ensam.
      Att det var nån som mötte mig när jag kommer hem efter en ångestladdad eftermiddag med familjen, som kramar mig och som SER mig. Som halverar antalet djupa andetag jag måste ta för att inte börja gråta, som lugnar ner det rusande hjärtat i bröstkorgen. Som finns där.

Men så är det inte. Istället kommer jag hem och jag tröstäter. Jag tittar på bristningarna på min feta mage, bristningar av fett och inte av bebis, och vafan jag hatar min kropp men jag inte hejda mig. Jag måste stoppa saker i munnen när jag mår dåligt. Tänker att jag är ändå så ensam vad spelar det för roll.


Och jag har lärt mig att man kan få kukbilder skickade till sig utan att den som skickar den vill ligga med en. Trots att det inte är en total främling på internet. Åh, denna nya tid. Hur går man tillbaka till ursprunget – och var det bättre då?

Jag har skaffat mig en bostadsrätt, en etta. Och inser: det finns inget i mig som någonsin ser mig själv vara med en annan människa. Jag bestämmer att här ska jag bo – ENSAM – minst fyra år. Inget förhållande för mig. Inget samboskap. Inga barn. Inget härligt kärnfamiljsliv.

Och allt jag vill är att ligga på ett hårigt bröst och känna mig hemma.