Ensamheten.
      Jag önskar att jag inte var så ensam.
      Att det var nån som mötte mig när jag kommer hem efter en ångestladdad eftermiddag med familjen, som kramar mig och som SER mig. Som halverar antalet djupa andetag jag måste ta för att inte börja gråta, som lugnar ner det rusande hjärtat i bröstkorgen. Som finns där.

Men så är det inte. Istället kommer jag hem och jag tröstäter. Jag tittar på bristningarna på min feta mage, bristningar av fett och inte av bebis, och vafan jag hatar min kropp men jag inte hejda mig. Jag måste stoppa saker i munnen när jag mår dåligt. Tänker att jag är ändå så ensam vad spelar det för roll.


Och jag har lärt mig att man kan få kukbilder skickade till sig utan att den som skickar den vill ligga med en. Trots att det inte är en total främling på internet. Åh, denna nya tid. Hur går man tillbaka till ursprunget – och var det bättre då?

Jag har skaffat mig en bostadsrätt, en etta. Och inser: det finns inget i mig som någonsin ser mig själv vara med en annan människa. Jag bestämmer att här ska jag bo – ENSAM – minst fyra år. Inget förhållande för mig. Inget samboskap. Inga barn. Inget härligt kärnfamiljsliv.

Och allt jag vill är att ligga på ett hårigt bröst och känna mig hemma.