Det luktar friterad kyckling på tåget, jag är så trött. Och melankolisk. Den där flyttmelankolin som alltid drabbar mig. När det börjar bli tomt, när jag ser att hela mitt liv får plats på några kvadrat, när jag inser att jag bara är en hög med grejer. Då känner jag mig ensam och rädd: tom och samtidigt tung. Det är nåt med det. Och åskan ligger i luften.

Men liksom den där grejen, att jag ska flytta och ska bo ensam. Att jag ska flytta in på 43 kvadrat och helt uppenbart planerat att bo där länge, ensam. Vad är grejen med det? Jag som ju mest av allt vill bli kärnfamilj.

Hur jag bara vill att allt ska vara guldfärgat.
jag och livet.