Imorse får jag ett meddelande, tjugo i sju, där det står: ett PLUS! Bara det, inget annat. Jag blir så himla FAN VAD SJUUUUKT och så himla smickrad för att direkt när hon fått reda på det så skriver hon till mig. Jag liksom bölar. Gråter. Lipar. Hon ska ha en bebis och jag får vara med på resan. En bisittare. Hur vi direkt börjar prata om hur kommer att kunna wallraffa olika mamma-tillhåll, och använda allt stoff i vårt skrivande.

Det är så märkligt.

Inget fascinerar mig mer än det där. KÄRLEKEN. Att tycka så mycket om en annan människa att kunna tänka sig att skaffa barn med den. Det har ju hänt mig, men inte ömsesidigt. Vilken oerhörd bekräftelse att nån ba: jag vill att en cellklump ska formas till ett barn inuti i dig. Jag blir helt lamslagen när jag tänker på det. Tårarna ba rinner.

Och jag har aldrig fallit för en man som ens brytt sig om mig litegrann.
Det är ju också spännande.
Att vissa bara lyckas.

Jag känner mig klängig. Som ett barn som drar i de vuxnas byxben. Jag hänger efter mina kompisar: se mig! Älska mig! Se mig! Bekräfta mig! Prata med mig! Tyck att jag är viktig!

Det är ju bara att uttryck för det där som saknas. Den där livlinan. Den där relationen som djupnar. Som är som en freakin hemgjord buljong. Hell to the umami och hur den får stå och dra sig och den är så BRED OCH ENORM OCH MJUK i smakerna. Den relationen.

Det slår mig, bara sådär. Att det har inte funnits någon som inte skrivit.

Alltså visst hade funnits, men inte på det sättet. Alla dessa kukar och män som seglat förbi: de har inte alla varit skrivande människor. Men de som fastnat, som fått mig att hänga efter. Alla har de varit baserade på en skriftlig kommunikation oss emellan, alla har de varit beroende av att objektet i fråga varit en god skribent.

Det är mycket möjligt att jag skulle ha varit lyckligare om det inte var så. Att det hade varit lättare att hitta någon.

Jag tänker mycket på han från Växjö, som var så jävla lång och jobbade på posten och inte hade några framtidsdrömmar. Men som var extremt gosig och gullig. Hade det bara inte varit en sten i magen när han sa: jag läser inte böcker. Hade jag bara inte sett på honom som lägre stående så hade jag kanske varit jättekär just nu. Det hade kanske blivit vi.

Jag vill liksom ha det där. ORDEN. Att de är bra på att skriva sms, att de tar upp en jävla diktsamling ur ryggsäcken och läser lite för mig, att de ser världen på samma sätt som jag. I meningar och ord. Jag måste kunna säga: läs detta, så förstår de. Jag måste kunna skriva till dem och de förstår mig. De måste ta mina ord på allvar, och jag vill att deras ord ska vara allvar.

Alla dessa kärleksbrev jag vill skriva. Alla hymner jag vill sjunga. Alla dessa ord som vill slingra sig ur mig in i en annan människa, också denna av ord och blod.

Så det är ju inte konstigt att han tar mig med storm, att han gräver sig in direkt. Att jag låter honom inte svara gång på gång på gång, han är precis som alla de andra. Han som jag skrev brev med, han som jag kärleksmejlade, han som gick min skrivarlinje... och så nu, den här. Den danske poeten. Jag är fan en klyscha. Jag är en patetisk version av mig själv. Jag är för mycket. Men jag kan inte hjälpa det. Det bara är sådär.

Har du en typ? frågar ju folk och jag brukar säga: nä, det är så olika. Och så tänker jag på dem, mina stora, mina som etsat sig fast. Och det är ju samma. Fast djupt olika. Men de skriver. De skrev, åtminstone. De såg mina ord och jag såg deras.

Det är allt jag vill.
Bli sedd för mina ord.
Och i förlängningen mig.
För han förstår ju att det är samma lika, att mina ord är jag och jag är mina ord.

Så när dansken säger att vill översätta min roman till danska, att det vore spännande att se om han förstod min ton. Då kan jag ju inte annat än ta det som något stort, fast jag kanske inte borde. 

Också det, att han är den första jag legat med när jag haft mens. Sådär på riktigt. Förutom den där gången förra sommaren med den där Hans-Gunnar när jag var så satans full. Det räknas liksom inte. Hur det var på riktigt nu.

Det hade ju varit bra om jag vågade fråga honom saker. Vad han tycker att vi gör, vad han vill. Så jag inte behöver gå runt och undra. Men kanske kan jag bara vara lite i världen där jag är säker på att han gillar mig. På nåt sätt. Det kanske kan få ta tid. Det kanske kan vara bra som det är. Vara nog. Vara tillräckligt. Vi kanske inte måste bli världens mest förälskade. Det kanske är bra såhär.

Men jag vill laga mat till honom. Vill att han ska slicka mig. Vill träffa hans kompisar. Vill lära mig sova ordentligt med honom. Vill lukta på honom. Vill tvätta honom. Vill bli bekväm med honom. Vill att han ska bjuda hem mig, vill se hur han bor. Vill vara en del av hans liv.

Han har glömt sin rock här och jag ba: HALLELUJAH NU MÅSTE VI SES IGEN, osäker på huruvida vi hade gjort det om han inte glömt den här. Också förvirrad över att han inte hört av sig om det, alltså: hör man inte av sig om man glömt sin rock? Eller? Tänker att jag ska sova med den i sängen ikväll. Som ett annat jävla mongo. Sniffa i kragen. Lite besviken över att det är en rock inte typ hans skjorta, den hade ju luktat mer kropp, mer av honom. Nu är det lite mer ytterkläder, lite mer påverkan från resten av världen.

Alla ba: skriv inget om rocken, vänta ut honom.

Så det försöker jag göra.
Ger honom space efter monsterorgasmen. Så överväldigande att han var tvungen att åka hem. Alltså. Jag vet inte. Vad har hänt då? Kände han sig naken? Blev det för mycket? Var han bara sådär som man är när man tittat på porr: nu har jag kommit nu vill jag inte ha det här (henne) mer? Allt är så oklart. Och allt jag vill är att sticka in fingrarna mellan hans skinkor igen, smeka honom lite på pungen. Höra hans andetag. Hur han gnyr. Kyssa honom i svanken. Rida honom och högläsa Ulf Lundell-dikter till jag kommer.

Vill bli så lugn och trygg att jag vågar säga exakt hur han ska smeka mig, vill ligga med honom så mycket att jag kommer på samma sätt som när jag är ensam, att han kan få mig att komma så. Gång på gång på gång. Vill knipa mina fittmuskler runt hans fingrar till tidens jävla slut. Vill att han ska pulla mig till hans fingrar är russinlika, vill slicka min fitta från hans ansikte. Vill att han ska komma i mig och vill att han ska äga mig offentligt. Kyssa mig på en bar. Framför folk. Ta mig i svanken. Hålla mig i handen. Vara någon som han inte skäms över.

Vill suga åt mig allt som finns att suga åt mig av honom.

Fladdret i själen, lockarna i håret.

Hur vi ska tävla mot varandra och låtsas att jag inte ser honom när han kommer, att jag är så inne i samtalet att jag inte lägger märke till hur hans fötter får det att dåna om parketten. Jag är stirrigt rolig och när han kramar om mig – han kramar om alla vid bordet – säger jag HAJ istället för HEJ för han säger ju haj för han är dansk. Den grejen.

Och hur jag sen inte vet om det han söker sig till mig. Hur jag vet att jag förlorad. Hur jag bara vill vara nära honom trots att jag tycker att han behandlat mig illa. Men jag kan liksom inte låta bli. Hur jag dröjer mig kvar och det liksom ändå blir att vi sitter där och dricker öl och hipp som happ är det bara han och jag vid det lilla bordet och jag kan inte läsa honom för fem öre.

När alla ska gå hem:

– Ska du åka hem nu? frågar jag.
– Det beror på, svarar jag.
– Ska vi gå hem till mig och bli skitfulla?

Och han säger ja utan att tveka och det är mina händer på hans axlar. Inget mer än så. Hur vi lämnar de andra och det känns skönt att vara den. Den som går hem med någon. Som inte fläskar i sig en halloumirulle och går hem för att skeda sig själv.

Han tvingar mig att kolla på hela Les Miserable och vi sjunger med och vi dricker absinth och han blir jättefull och jag ganska full och jag har mens och vet inte hur jag ska säga det. Och så nån gång i yran så tycker han att vi ska rollspela kärleksscenerna, att vi ska sjunga med, att han ska älska mig. Jag tänker inte på det då, det är Felicia som reagerar på det när jag berättar det. Kanske är det jättegulligt.

När vi lägger oss, hur han säger: jag är för fuull, jag kan inte sova, ta mig lite på kuken. Hur jag säger jag orkar inte, och han ba snääälla och när jag till sist tar honom på kuken så hör jag djupa snarkningar tre sekunder efter.

Jag högläser DN för honom, vi skrattar mycket, jag vill ligga med honom så jävla mycket och har inte vågat säga att jag har mens och när jag säger det så tar han undan sin hand och ba jaha: och jag tänker han vill inte men sen vill han det ändå. Eller vi gnuggar oss mot varandra och jag ba: vill du göra det trots mensen? Han mumlar något. Tycker du det är äckligt med mens? Överhuvudtaget inte, säger han och när han kommer in i mig så är det så total lycka. Det är jubelkörer och alltihopa. Hur jag sen rider honom och kommer så hårt. Hur han tar tag i mina armar, håller ner mig, hur jag kommer ännu hårdare. Hur han ler, precis sådär som jag vill att han ska le när jag kommer. Hur hans kuk är så jävla lagom.  Hur den ligger alldeles blodig på hans mage och jag älskar den. Kan inte sluta tänka på det. Hur lagom den är i alla avseenden. Hur lagom han är i alla avseenden. Hur hans håriga bröst är det bästa håriga bröst jag legat på. Hur jag inte kan sluta dra mina fingrar genom allt det lurviga. Hur jag vill klämma på hans rumpa och hans lår.

Hur jag får syn på att han har mycket långa tånaglar. Hur jag verkligen vill att han ska låta mig få klippa dem. Hur han kanske tror att jag tycker att han är äcklig. Men inte alls. Inget med honom äcklar mig. Jag älskar äckel. Älskar skiten under hans långa stortåsnagel. Vill fila hans fötter, vill göra honom fin.

Vi ligger i sängen och leker att hans slappa kuk pratar som Hitler. Att den skriker MEIN FOLK och har åsikter om det mesta. Han svänger den fram och tillbaka. Den är så liten. Så meninglös. Så mjuk och märklig. Det är så sällan jag konfronteras med kukar när de är sådär. Totalt slappa. Som jag skrattar. Åt att kuken håller tal som Hitler.

Och allt är sådär. Jag vill berätta allt. Hur han högläser bröllopstal och dikter, hur vi tittar på film. Hur vi ligger och kelar, jag skedar honom och när han vänder sig om, och jag ser honom i ögonen, rör honom knappt, när jag ler ett leende som kommer från hjärtat mot honom – då kommer han. Och jag vill så gärna att det ska vara för att jag log mot honom.

– Hur hände det där? frågar jag. Och han säger nåt vagt om hans känsliga bröstvårta och jag tänker: jag rörde ju inte vi den.

Jag kanske efterskonstruerar, jag kanske masserade hans känsliga bröstvårta vilt, men jag vill så gärna att det ska ha varit för att vi såg på varandra. För att jag log. För att det var han och jag.

Hur jag sitter på hans rygg, när han ligger på mage, och onanerar. Hur jag känner: jag knullar dig nu. Jag äger dig nu. Hur jag inser: det är såhär det känns att vara man. Hur jag också känner att han nog inte gillar det, hur det nästan gör det hela ännu bättre.

Han säger vid ett tillfälle att hans kompis är det närmsta han kommer en käresta för tillfället. Jag tänker: varför säger han det? Han är väl medveten om vad han säger?

När jag återigen högläser DN i sängen blöder jag världens största mensfläck och jag skäms men han bryr sig inte. Han ligger med ansiktet mot den där mensfläcken senare. Och jag vet att han vet att den är där. Men han äcklas inte av mig. Han kan omöjligt göra det. Jag har svårt att tro det.

Jag suger hans kuk så jävla mycket. Intensivt, och länge. Vill att han ska komma i min mun. Så jävla gärna vill jag det. Så jag suger och suger och suger och han kommer inte och han säger:

– Jeg är ikke så nem.
– Vadådå?
– Jag har inte så lätt för att komma...
– Det spelar väl ingen roll? (JAG ÄR JÄTTEDÅLIG, DU TÄNDER INTE PÅ MIG!)
– Jag vill bara inte att du ska tro... men det tror jag inte att du gör...

Sen suger jag mera och till sist kommer han i min mun och jag sväljer för första gången på evigheter. Eller ja, sen sist jag svalde hans sperma. Men innan dess: sen första gången på evigheter. Sen jag vet inte när. Så nära vill jag vara honom, det är skrämmande.

Och som han kommer. Jag förstår inte ens hans sinnlighet. Hur det liksom är som ett krampanfall. Hur det tar tid. Hur han svävar runt i ett annat universum, hur han är så ynklig: fuck fuck fuck fuck. Hur jag vill visa honom hur jag sväljer, men det är inte lönt. Han är nån annanstans. Men jag vet om det. Jag vet att jag gör det. Och när han återhämtat sig från den där orgasmen, en fyrtiofem minuter tar det kanske. Kanske mindre. Så åker han hem. Bara sådär. Jag måste åka hem, säger han. Inget mer.

Jag kan inte läsa honom överhuvudtaget.