Jag har skickat iväg romanen till min handledare. Alltså. Att den till slut vägde 933 gram och kostade 69 spänn att skicka iväg. Både storslaget och också: var det här allt? Och den här tanken: jag är så inställd på att den ska bli publicerad att jag inte ens kan föreställa mig att den inte ska bli det, trots att jag vet att nästan alla blir refuserade första gången och att så jävla storslagen är den ju inte men hallå hur kommer den INTE kunna publiceras? Och om detta är att vara skrivande, som vi pratar om jämt,  den där berg och dal-banan mellan hybris och total förskräckelse.

Och jag känner mig lite ensam i lägenheten. Jag saknar katten och jag vill lukta på någon. Inget förändras, det är en konstant och pockande längtan. Den där att bara få ha rätten att vara nära någons kropp helt förbehållslöst. När man har bestämt det: nu har du mig här, känns dig fri att knipa tag om mina skinkor whenever. Känner att det här längtandet eventuell tar upp för stor del av mitt liv, att jag liksom går och längtar så mycket att jag knappt gör nåt. Att min längtan driver mig i allt; att jag ser möjligheter att få vara tillsammans med den där människan och då gör jag liksom vad som helst. Typ skriver en roman.