Och det är den överväldigande känslan av att: vilja ta hand om, vara nära, ligga med mitt huvud mot hans bröst och prata om allt jag kan komma på. Jag kan komma på minnen som fick mig att känna mig förnedrad på dagis och varför det är läskigt att gå till gynekologen och varför är han så pragmatisk? Och tycker han att det är jobbigt att jag är så nära?

Det finns någonting där. Åtminstone hos mig. När han kommer till kontoret, dagen efter att kaffet varit slut, och säger: och så tog jag med mig lite kaffe. Och jag säger: men det har jag ju också gjort, och tar upp ett paket kaffe ur väskan. Hans ögon då, hur de säger saker som jag hoppas är: jag tycker om dig.


Så sitter vi där och jag rullar med kontorsstolen till honom, sätter mig nära. Mitt lår mot hans och där vill jag sitta och prata. Skojar om att jag är ett litet djur som vill känna kroppskontakt och att nu när jag bor ensam vill jag bara KELA och känna hud och jag frågar: är det aldrig så för dig? Och han tänker så länge, som han gör, och han luktar så gott, som han gör och säger något om att: joooo, men det yttrar sig på andra sätt. Hur då då? undrar jag och han ba: men jag går väl hit. Och sen så säger han nåt vagt om att han visar, och säger saker på andra sätt, att det kanske är dåligt att han inte är så fysisk, att han inte kommer nära, och jag fnissar och är alldeles varm under halsduken och det känns som att han stoppar in några fingrar i könet på mig fast det gör han kanske inte alls. Kanske inte ens mentalt. Men nånting är lite annorlunda från innan, när han hävdade att det inte fanns något alls. Eller jag vet inte: vi kanske bara är vänner nu, det är kanske det. Så borde jag nog tänka, men det är knepigt. När jag spenderar alldeles för mycket tid på att tänka på att kyssa honom.

Och jag tycker om honom så himla mycket.