Och det går väl sådär med att skriva dagbok. Det är liksom svårt när allt man ska göra är att skriva och så skriver man och alla tankarna flyter ihop och de får plats i ROMANEN och i DIKTERNA och så tänker man att man inte tänker eller känner något, men det gör man ju, men man har gett alla känslorna till sina karaktärer och så sitter man och känner sig alldeles utpumpad och undrar vad man ska skriva i sin dagboksblogg.

Eller så är man, jag, bara lat. Och eventuellt orkar man väl inte gräva i sin hjärna. För mycket. Ännu mer. Ibland vill jag inte veta vad jag känner eller tänker, ibland vill jag bara vara. Och där ljuger jag.

Alltså, det här med att bo själv. Och hur ensam man kan känna sig. Hur man längtar efter KROPPAR och att nån rör vid en. Och hur fantastisk det är också, att sköta sig själv. Men hur man längtar efter någon i sängen, som man vill lukta på. Som man vill lägga sina vaselinade läppar emot och aldrig släppa. Som man vill vara med hela dagen. Hur jag aldrig längtar efter engångsligget, där man vänder sig om och tänker: helvete.

Annars känner jag mig lycklig när jag cyklar genom staden. När jag har en tiramisu i cykelkorgen och när gatlamporna lyser upp min väg. När regnet piskar och vinden blåser och det är så jävla mycket höst. Jag älskar Malmö på hösten. Jag älskar Malmö, punkt, egentligen. Men kanske lite extra på hösten. Just nu. Och jag ska gå till gynekologen på fredag, att jag äntligen fått min feta röv ur vagnen och tar tag i att undersöka mitt köns välmående. Man kan ju känna sig fullkomlig för mindre. Och förutom självhatet och kroppsångesten och ensamheten så mår jag väl rätt bra.

Jag har skrivit en roman.
Jag har vänner.
Och det kan väl nästan räcka. Det tar mig definitivt vidare till nästa månad, så att säga.