Så var det det där med min självkänsla. Hur den är nästintill obefintlig. Hur jag dagligen tror att folk hatar mig för att jag är sämst. Hur det kan vara ett sånt obegripligt stort nederlag att lägga till nån på facebook som inom ett dygn inte acceptat och hur jag då känner att jag är HATAD OCH INGEN VILL VARA MED MIG. Och so what om denna personen inte vill det, egentligen. Egentligen. Men det spelar roll. 

Eller det här, när jag i veckan råkade kalla en bekant för fel namn (av helt logisk anledning: kallade henne för det hon kallar sig ONLINE och det namnet har jag varit mycket närmre än hennes verkliga namn) och sen mejlar och ber om ursäkt för mitt klavertramp och hon inte svarar på det. Man ba vafan. Saker man måste bli bättre på: ett) be om ursäkt två) ta emot ursäkter tre) säga ifrån när man tycker någon behandlar en illa. 

Jag sysslar ju ändå ständigt med nån typ av personlig utveckling, hur jag hela tiden tänker på mig själv och hur jag reagerar och varför jag gör det och hur det mesta ändå kokas ner till nån typ av barndomsarv. Det känns ju då som att mina förutsättningar är ganska makabra. Med den manodepressive, alkoholisten till far som jag ändå har. Som är den äckligaste människan jag känner. Och som när min oerhörda skräck för att vara äcklig. Hur jag kan falla ihop av panik ifall jag är äcklig, om någon är hos mig och jag inte har diskat. Hur jag känner mig som jorden äckel. Ja.