hej igen

Jag tänker att det kanske är viktigt att skriva ner vad jag känner. Att jag någon gång kommer önska att jag minns allt det här som händer just nu. Att jag vill komma ihåg sinnesstämningar och kvällar. Händelser och tankar. Att jag borde ta tag i dagboksskrivandet och att det här kanske är formen för det, att mina skönlitterära försök inte är nog. Jag vill komma ihåg alla mina egna tankar, de riktiga känslorna - inte de på hittade - och kanske är det narcissism av värsta slaget, men det skiter jag i. Jag förtjänar väl det här som vem helst. Att för mina egna ögon skriva ner mina egna tankar. Sätta ord på mina känslor. Så gör jag väl det. Jag tar väl tag i det här. 

Igår flyttade jag. Från en lägenhet till en annan. Och nu sitter jag här och försöker bo in mig, känna in hur det känns. Och jag tror att det känns bra, att jag kommer trivas här det här året då jag får bo här. Jag dricker kaffe ur Kims gamla mugg, en av dem med hjärtan på, och jag tänker att det här hemmet behöver jag inte skämmas över. Det är så oerhört viktigt för mig det där, att inte behöva skämmas över min bostadssituation. Det är inget konstigt egentligen, med tanke på hur jag växt upp och sådär, men jag önskar också att jag skulle komma över det, att jag skulle inse att det spelar ingen roll om andra människor tycker jag är en äcklig människa (fast det gör ju det).

I övrigt, i detta introinlägg, denna omstart på bloggandet, kan väl nämnas att jag inte gör annat än uppfylls (inget nytt under solen här) av längtan efter den där mannen, den där relationen, den där kärleken. Jag tänker på det jämt, hela tiden. Säkerligen chockerande många procent av dagen. Men jag tycks aldrig ens komma i närheten av det där. Det där honungssöta och jobbiga. Jag längtar efter tvåsamhet och jag vill verkligen ha någon att laga middag till. Jag tänker att jag inte är oälskbar, men jag önskar ändå att jag kunde se mig själv utifrån, förstå vad det är som talar emot mig. Förutom min fysiska uppenbarelse då. Som jag ändå tänker är relativt sekundär, eller som i kombination med min flagranta personlighet och mitt stora behov av det mesta kanske blir primär. Jag vet inte. Mest vet jag att jag är så oerhört trött på att vara ensam.