Så jag har odlat en egen surdegskultur och kokat egen grönsaksbuljong och jag gör matbullar och jag städar och diskar och bäddar och gör tiramisu och blir alldeles till mig av tanken på att få bjuda på middag. Jag vill mest ta hand om någon. Bli omhändertagen. 

Blev accepterad på facebook. Känner mig ändå hatad. Som att det nu blev nån sorts pity-acceptande av min existens, som: jag kan ju inte säga nej för jag kommer ju stöta på henne igen. Men så är det säkert inte. Jag tror, är nästan säker på, att folk generellt gillar mig. Speciellt eftersom det så ofta har hänt det senaste året, att fulla människor, som finns i utkanten av min bekantskapskrets, kommer fram och typ: Åååh du är så himla COOL jag vill vara din kompis, du är så fantastisk och dina texter och DU ÄR SÅ COOL. Tänker att detta borde korrelera med hur jag uppfattar mig själv, men icke.

Tänker att: romantiken är inte död, den ligger latent.