Och så är det han, som nog är jävligt glad och touchy med alla, men som ändå blir så jävla glad när han ser mig och jag blir så jävla glad när jag ser honom och han är så enkel att vara med och vi är ju fulla men det är roligt och vi tittar varandra i ögonen efter att vi tagit av oss glasögonen. Och vi skrattar. Och dansar. Och kan samma låtar. Och han är lättsam. Och jag är så sjukt attraherad av honom. In i livmodern attraherad. Och inte bara sexuellt, om än mycket kraftigt, han är så skön att jag känner att jag vill UMGÅS med honom. Käka våfflor och typ prata om livet, litteraturen och intellektets varande. Ungefär så. Och vi har bara träffats ett fåtal gånger, så de får plats på ena handens fem fingrar, men jag tänker på honom mycket ändå. Att jag vill träffa honom. Igen och igen.

Sedan är det där med mannen som svarar på ett nio månader långt mejl och vi komma och lämna ett par örhängen som jag glömde hos honom i november förra året. Han som helt plötsligt slutade svara på sms, bara sådär, mitt i en konversation, och sen inget mer. Förrän nu. När han upptäckt ett icke läst mejl  på facebook, som legat där sen januari. Då svarar han. Och vill lämna tillbaka örhängena. Och meddelar att han ska fixa det i veckan, alltså, komma hit och lämna dem. Så oerhört spännande. Och märkligt.

Människor. De fascinerar mig dagligen.