Han har kanske den största kuk jag någonsin legat med och han sitter på en stol i mitt kök, säger:

– Du ser så jävla nyknullad ut. Allt. Färgen i ditt ansikte, håret, ditt ansiktsuttryck, tuttarna som trillar ur klänningen. Ta fram din kamera och ta en bild.
– Men nä.
– Det är ju kodak moment.

Och jag tänker när han är i mig att jag vill inte komma för det här är bara gött, såhär kan jag leva och dö och behöver ingenting mer, bara en man med världens största kuk som penetrerar mig i lagom takt. Och vi kommer nästan exakt samtidigt båda gångerna vi knullar och jag tänker att det är sällan det händer. Jag kommer hårt och andra gången fnissar han till när jag ylar mot månen och jag säger: du får inte skratta. Och sen skrattar jag jättemycket, håller kudden för ansiktet, skrattar som ett barn. Sen frågar jag honom:

– Varför skrattar du?
– För att det är fint att se dig njuta.

Jag skrattar ännu mer åt honom. Och någonstans där emellan sitter han påklädd på förstnämnda stol och jag står naken, brer honom en hembakad surdegsmacka och han undrar om jag verkligen bakat det där brödet själv. Ja, säger jag och sitter med ena benet uppe bordet och sen gör han det med och jag tänker: undrar om grannarna ser oss nu.

Så jag har odlat en egen surdegskultur och kokat egen grönsaksbuljong och jag gör matbullar och jag städar och diskar och bäddar och gör tiramisu och blir alldeles till mig av tanken på att få bjuda på middag. Jag vill mest ta hand om någon. Bli omhändertagen. 

Blev accepterad på facebook. Känner mig ändå hatad. Som att det nu blev nån sorts pity-acceptande av min existens, som: jag kan ju inte säga nej för jag kommer ju stöta på henne igen. Men så är det säkert inte. Jag tror, är nästan säker på, att folk generellt gillar mig. Speciellt eftersom det så ofta har hänt det senaste året, att fulla människor, som finns i utkanten av min bekantskapskrets, kommer fram och typ: Åååh du är så himla COOL jag vill vara din kompis, du är så fantastisk och dina texter och DU ÄR SÅ COOL. Tänker att detta borde korrelera med hur jag uppfattar mig själv, men icke.

Tänker att: romantiken är inte död, den ligger latent.

Så var det det där med min självkänsla. Hur den är nästintill obefintlig. Hur jag dagligen tror att folk hatar mig för att jag är sämst. Hur det kan vara ett sånt obegripligt stort nederlag att lägga till nån på facebook som inom ett dygn inte acceptat och hur jag då känner att jag är HATAD OCH INGEN VILL VARA MED MIG. Och so what om denna personen inte vill det, egentligen. Egentligen. Men det spelar roll. 

Eller det här, när jag i veckan råkade kalla en bekant för fel namn (av helt logisk anledning: kallade henne för det hon kallar sig ONLINE och det namnet har jag varit mycket närmre än hennes verkliga namn) och sen mejlar och ber om ursäkt för mitt klavertramp och hon inte svarar på det. Man ba vafan. Saker man måste bli bättre på: ett) be om ursäkt två) ta emot ursäkter tre) säga ifrån när man tycker någon behandlar en illa. 

Jag sysslar ju ändå ständigt med nån typ av personlig utveckling, hur jag hela tiden tänker på mig själv och hur jag reagerar och varför jag gör det och hur det mesta ändå kokas ner till nån typ av barndomsarv. Det känns ju då som att mina förutsättningar är ganska makabra. Med den manodepressive, alkoholisten till far som jag ändå har. Som är den äckligaste människan jag känner. Och som när min oerhörda skräck för att vara äcklig. Hur jag kan falla ihop av panik ifall jag är äcklig, om någon är hos mig och jag inte har diskat. Hur jag känner mig som jorden äckel. Ja.

Jag är i praktiken helt övertygad om att ingen kan älska mig för att jag är tjock. Rent intellektuellt och kanske också politiskt vet jag att detta är fel, att denna känsla i mig strävar emot alla ideal som jag så brinnande står för. Men när jag ser mig själv och tänker på den enorma brist på kärlek och intimitet jag lider av så är det så att jag alltid kommer till slutsatsen att om jag bara vore smal så skulle så många älska mig. Det här är sorgligt. Och säkerligen ganska sant, att inte se ut enligt normen gör väl att ett färre antal människor är intresserade, men! det är såklart inte hela lösningen. Och det är en förödande tankegång, en kedja av känslor och insikter som jag önskar att jag kunde komma över. Jag önskar att jag inte hatade min kropp och inte tänkte att jag ska fanimej bli smal nu så att någon kan älska mig. För det kan väl någon göra ändå, trots valkarna på min buk. Men knepigt det där, när logiken brottas mot tragiken, mot det faktiska känslolivet. Det känns hopplöst. Och tills vidare önskar jag mig en enda dag då jag inte tänker en enda tanke om hur fet och ful jag är. Tack på förhand.

Och så är det han, som nog är jävligt glad och touchy med alla, men som ändå blir så jävla glad när han ser mig och jag blir så jävla glad när jag ser honom och han är så enkel att vara med och vi är ju fulla men det är roligt och vi tittar varandra i ögonen efter att vi tagit av oss glasögonen. Och vi skrattar. Och dansar. Och kan samma låtar. Och han är lättsam. Och jag är så sjukt attraherad av honom. In i livmodern attraherad. Och inte bara sexuellt, om än mycket kraftigt, han är så skön att jag känner att jag vill UMGÅS med honom. Käka våfflor och typ prata om livet, litteraturen och intellektets varande. Ungefär så. Och vi har bara träffats ett fåtal gånger, så de får plats på ena handens fem fingrar, men jag tänker på honom mycket ändå. Att jag vill träffa honom. Igen och igen.

Sedan är det där med mannen som svarar på ett nio månader långt mejl och vi komma och lämna ett par örhängen som jag glömde hos honom i november förra året. Han som helt plötsligt slutade svara på sms, bara sådär, mitt i en konversation, och sen inget mer. Förrän nu. När han upptäckt ett icke läst mejl  på facebook, som legat där sen januari. Då svarar han. Och vill lämna tillbaka örhängena. Och meddelar att han ska fixa det i veckan, alltså, komma hit och lämna dem. Så oerhört spännande. Och märkligt.

Människor. De fascinerar mig dagligen.

Jag skriver bara berättelse om ensamma, emotionellt störda kvinnor. Och de handlar väl alla om mig, egentligen. Mitt skrivande är fiktion, men det är också oerhört terapeutiskt. Jag utforskar den där känslan som ständigt finns inom mig, att jag är ensam. Att det knappt finns en enda trygg punkt i mitt liv. Förutom min mamma, men hon har ju sitt. Sin kille, sitt liv, sina vänner. Och jag undrar om nära relationer skrämmer mig, och jag undrar varför ingen bara börjar älska mig. Jag står ju ändå här med hjärtat i händerna och bjuder bort det till nästan vem som helst. Tanken på den där nära relationen skrämmer mig och fascinerar mig. Jag trånar. Vill att nån ska veta allt och jag vill veta allt allt. Ungefär där är jag.

Och jag skriver ihop novellen om kvinnan och den påhittade katten, som bara för en stund, under sommaren, tar hand om henne och räddar henne i de ensammaste stunderna. Jag saknar min katt. Så jävla mycket. Får ren och skär ångest när jag tänker på att han befinner sig hos pappa, i det äckliga huset med den galne mannen. Det är någonting med djuret, hur han liksom inte kan skydda sig själv, hur han är lämnad vind för våg till den som tar hand om honom. Det gör ont. Och i pappas hus luktar det mögel och kattpiss och man klibbar fast i golvet när man kommer dit. Jag nyser och jag kan inte vara där. Men ibland måste jag. För kattens skull. Lägga honom på axeln och känna hur han spinner, spinner spinner. Men aldrig vara där så länge att det blir en vana, att han är sådär extremt trygg med mig som han var förr. Jag klarar inte av det, jag kan inte tänka på det.

Och så min syster som bjöd ut mig på en flaska champagne kvällen då jag hade skrivit igenom det första utkastet på min roman. Hur fantastiskt det var och hur hon var full hon var och känslan av att kulturellt borgerlig. Och hur hon alltid vill prata om pappa, hur det stör henne på så många nivåer och hur det hon säger väl i många fall passar in på mig också. Men att det nog är värre för henne. För att hon inte har nån relation till honom. För att han kanske inte älskar henne som han älskar mig och för att jag alltid kunnat säga till honom vad jag tycker. Det gör mig ledsen, alltihopa. Men jag älskar min syster. Vi är i mångt och mycket samma lika. Och på andra sätt inte.

hej igen

Jag tänker att det kanske är viktigt att skriva ner vad jag känner. Att jag någon gång kommer önska att jag minns allt det här som händer just nu. Att jag vill komma ihåg sinnesstämningar och kvällar. Händelser och tankar. Att jag borde ta tag i dagboksskrivandet och att det här kanske är formen för det, att mina skönlitterära försök inte är nog. Jag vill komma ihåg alla mina egna tankar, de riktiga känslorna - inte de på hittade - och kanske är det narcissism av värsta slaget, men det skiter jag i. Jag förtjänar väl det här som vem helst. Att för mina egna ögon skriva ner mina egna tankar. Sätta ord på mina känslor. Så gör jag väl det. Jag tar väl tag i det här. 

Igår flyttade jag. Från en lägenhet till en annan. Och nu sitter jag här och försöker bo in mig, känna in hur det känns. Och jag tror att det känns bra, att jag kommer trivas här det här året då jag får bo här. Jag dricker kaffe ur Kims gamla mugg, en av dem med hjärtan på, och jag tänker att det här hemmet behöver jag inte skämmas över. Det är så oerhört viktigt för mig det där, att inte behöva skämmas över min bostadssituation. Det är inget konstigt egentligen, med tanke på hur jag växt upp och sådär, men jag önskar också att jag skulle komma över det, att jag skulle inse att det spelar ingen roll om andra människor tycker jag är en äcklig människa (fast det gör ju det).

I övrigt, i detta introinlägg, denna omstart på bloggandet, kan väl nämnas att jag inte gör annat än uppfylls (inget nytt under solen här) av längtan efter den där mannen, den där relationen, den där kärleken. Jag tänker på det jämt, hela tiden. Säkerligen chockerande många procent av dagen. Men jag tycks aldrig ens komma i närheten av det där. Det där honungssöta och jobbiga. Jag längtar efter tvåsamhet och jag vill verkligen ha någon att laga middag till. Jag tänker att jag inte är oälskbar, men jag önskar ändå att jag kunde se mig själv utifrån, förstå vad det är som talar emot mig. Förutom min fysiska uppenbarelse då. Som jag ändå tänker är relativt sekundär, eller som i kombination med min flagranta personlighet och mitt stora behov av det mesta kanske blir primär. Jag vet inte. Mest vet jag att jag är så oerhört trött på att vara ensam.