Det räcker inte med att någon hänger sig.

Igår. Obligatorisk föreläsning i skolan om kris- och sorghantering. Var tvungen att gå hem för det var för jobbigt att sitta och lyssna på Cullbergs teorier när man är mitt uppe i just de där stadierna.

Hemma står jag och bleker raggarsträngen i ren panik när ett brev dimper ner: ett besked om cellförändringar och att jag behöver göra en liten operation. Med min jävla tur kommer det ju ett) vara caner och två) jag kommer behöva göra skiten precis när han som jag längtat efter i ett halvår ska vara hemma en månad eller så, och jag kommer ej kunna ligga med honom pga ska sitta och blöda i fyra veckor och ej få stoppa upp något i fittan.

Alltså jag vet inte. Jag orkar inte, jag vill inte.

Sitter i detta kaos till lägenhet och tittar på skiten som hopar sig.