Och jag menar, jag läser in saker. Det är klart jag gör. Jag läser in kärlek och jag läser in motsatsen, jag bestämmer mig alltid för att låtsas att han vill men VÅGAR INTE när jag egentligen nog vet att han bara inte vill. Punkt. Men sen ändå.

Jag bjuder på middag och vin och det ÄR som en dejt fast det är det inte och vi går på kulturellt evenemang och han sms:ar sen, efter att jag undrat vad det är med alla människor och Sara S, att gud vad nice det var idag. Och jag tänker: ja, det var det verkligen.

Så är det när vi fikar, och jag tvingar honom att krama mig och vill ligga med huvudet i hans knä och det tycker han är jobbigt men sen får han nog lite ångest över att han inte kramar mig och han kramar mig länge och hårt och jag skulle kunna lukta på honom för all framtid. Det är inte en överdrift, det är inget skämt. (Jo, ett skämt, men ingen överdrift. Eller. Alltså. Ja.)

Barnmorskan säger att allt är normalt i mitt underliv. Jag bara inväntar klamydia och hiv-beskedet. Jag menar, så lätt kan det ju inte vara. Men jag har i alla fall inga könsvårtor, då antar jag att hon hade sagt något.

Och han är en av dem jag sms:ar med den goda nyheten om att jag är alldeles normal i könet. Det måste betyda något, måste det inte det?