Jag har skickat iväg romanen till min handledare. Alltså. Att den till slut vägde 933 gram och kostade 69 spänn att skicka iväg. Både storslaget och också: var det här allt? Och den här tanken: jag är så inställd på att den ska bli publicerad att jag inte ens kan föreställa mig att den inte ska bli det, trots att jag vet att nästan alla blir refuserade första gången och att så jävla storslagen är den ju inte men hallå hur kommer den INTE kunna publiceras? Och om detta är att vara skrivande, som vi pratar om jämt,  den där berg och dal-banan mellan hybris och total förskräckelse.

Och jag känner mig lite ensam i lägenheten. Jag saknar katten och jag vill lukta på någon. Inget förändras, det är en konstant och pockande längtan. Den där att bara få ha rätten att vara nära någons kropp helt förbehållslöst. När man har bestämt det: nu har du mig här, känns dig fri att knipa tag om mina skinkor whenever. Känner att det här längtandet eventuell tar upp för stor del av mitt liv, att jag liksom går och längtar så mycket att jag knappt gör nåt. Att min längtan driver mig i allt; att jag ser möjligheter att få vara tillsammans med den där människan och då gör jag liksom vad som helst. Typ skriver en roman. 

Och jag menar, jag läser in saker. Det är klart jag gör. Jag läser in kärlek och jag läser in motsatsen, jag bestämmer mig alltid för att låtsas att han vill men VÅGAR INTE när jag egentligen nog vet att han bara inte vill. Punkt. Men sen ändå.

Jag bjuder på middag och vin och det ÄR som en dejt fast det är det inte och vi går på kulturellt evenemang och han sms:ar sen, efter att jag undrat vad det är med alla människor och Sara S, att gud vad nice det var idag. Och jag tänker: ja, det var det verkligen.

Så är det när vi fikar, och jag tvingar honom att krama mig och vill ligga med huvudet i hans knä och det tycker han är jobbigt men sen får han nog lite ångest över att han inte kramar mig och han kramar mig länge och hårt och jag skulle kunna lukta på honom för all framtid. Det är inte en överdrift, det är inget skämt. (Jo, ett skämt, men ingen överdrift. Eller. Alltså. Ja.)

Barnmorskan säger att allt är normalt i mitt underliv. Jag bara inväntar klamydia och hiv-beskedet. Jag menar, så lätt kan det ju inte vara. Men jag har i alla fall inga könsvårtor, då antar jag att hon hade sagt något.

Och han är en av dem jag sms:ar med den goda nyheten om att jag är alldeles normal i könet. Det måste betyda något, måste det inte det?

Och det är den överväldigande känslan av att: vilja ta hand om, vara nära, ligga med mitt huvud mot hans bröst och prata om allt jag kan komma på. Jag kan komma på minnen som fick mig att känna mig förnedrad på dagis och varför det är läskigt att gå till gynekologen och varför är han så pragmatisk? Och tycker han att det är jobbigt att jag är så nära?

Det finns någonting där. Åtminstone hos mig. När han kommer till kontoret, dagen efter att kaffet varit slut, och säger: och så tog jag med mig lite kaffe. Och jag säger: men det har jag ju också gjort, och tar upp ett paket kaffe ur väskan. Hans ögon då, hur de säger saker som jag hoppas är: jag tycker om dig.


Så sitter vi där och jag rullar med kontorsstolen till honom, sätter mig nära. Mitt lår mot hans och där vill jag sitta och prata. Skojar om att jag är ett litet djur som vill känna kroppskontakt och att nu när jag bor ensam vill jag bara KELA och känna hud och jag frågar: är det aldrig så för dig? Och han tänker så länge, som han gör, och han luktar så gott, som han gör och säger något om att: joooo, men det yttrar sig på andra sätt. Hur då då? undrar jag och han ba: men jag går väl hit. Och sen så säger han nåt vagt om att han visar, och säger saker på andra sätt, att det kanske är dåligt att han inte är så fysisk, att han inte kommer nära, och jag fnissar och är alldeles varm under halsduken och det känns som att han stoppar in några fingrar i könet på mig fast det gör han kanske inte alls. Kanske inte ens mentalt. Men nånting är lite annorlunda från innan, när han hävdade att det inte fanns något alls. Eller jag vet inte: vi kanske bara är vänner nu, det är kanske det. Så borde jag nog tänka, men det är knepigt. När jag spenderar alldeles för mycket tid på att tänka på att kyssa honom.

Och jag tycker om honom så himla mycket. 

Och det går väl sådär med att skriva dagbok. Det är liksom svårt när allt man ska göra är att skriva och så skriver man och alla tankarna flyter ihop och de får plats i ROMANEN och i DIKTERNA och så tänker man att man inte tänker eller känner något, men det gör man ju, men man har gett alla känslorna till sina karaktärer och så sitter man och känner sig alldeles utpumpad och undrar vad man ska skriva i sin dagboksblogg.

Eller så är man, jag, bara lat. Och eventuellt orkar man väl inte gräva i sin hjärna. För mycket. Ännu mer. Ibland vill jag inte veta vad jag känner eller tänker, ibland vill jag bara vara. Och där ljuger jag.

Alltså, det här med att bo själv. Och hur ensam man kan känna sig. Hur man längtar efter KROPPAR och att nån rör vid en. Och hur fantastisk det är också, att sköta sig själv. Men hur man längtar efter någon i sängen, som man vill lukta på. Som man vill lägga sina vaselinade läppar emot och aldrig släppa. Som man vill vara med hela dagen. Hur jag aldrig längtar efter engångsligget, där man vänder sig om och tänker: helvete.

Annars känner jag mig lycklig när jag cyklar genom staden. När jag har en tiramisu i cykelkorgen och när gatlamporna lyser upp min väg. När regnet piskar och vinden blåser och det är så jävla mycket höst. Jag älskar Malmö på hösten. Jag älskar Malmö, punkt, egentligen. Men kanske lite extra på hösten. Just nu. Och jag ska gå till gynekologen på fredag, att jag äntligen fått min feta röv ur vagnen och tar tag i att undersöka mitt köns välmående. Man kan ju känna sig fullkomlig för mindre. Och förutom självhatet och kroppsångesten och ensamheten så mår jag väl rätt bra.

Jag har skrivit en roman.
Jag har vänner.
Och det kan väl nästan räcka. Det tar mig definitivt vidare till nästa månad, så att säga.