Bristningarna på magen berättar ju att jag försökt dämpa ångest genom att äta äta äta äta äta äta. 

Nyår, min kompis säger: Jag tror att alla kvinnor är ätstörda. Mer eller mindre. Jag säger ja, jag tror också det. Och tänker på hur jag aldrig pratar om mat, min kropp – relationen till dessa. Hur jag ser det som ett feministiskt statement att inte vidröra det med ord, men eventuellt så är det bara en omskrivning för all skam jag egentligen känner.

Gud vad jag skäms. Över mig själv. Över min kropp. Över min egen brist på måttfullhet. På att jag är tjock. På att hela jag är ett bevis på ickedisciplin, att man ser det på mig. Att jag är så sladdrig.