Jag upplever ett tillstånd av total brist på studiemotivation. Igår lärde jag mig ordet för att begå självmord. Det har jag tänkt på flera gånger. Intihar, heter det. Det substantifierade verbet av att begå självmord. Bara en sån sak. I alla fall. Inte bara är det total brist på studiemotivation, det är också en existensiell kris. Vad ska jag med arabiskan till? Vad vill jag? Vill jag verkligen spendera mitt liv i Mellanöstern (svar: nej)? Är detta rätt? Om det inte är rätt vad vill jag då? Vad ska jag göra?
Det hela har lite resulterat i att jag ett) inte går till skolan två) sitter och längtar efter ett niotillfem jobb på ICA. tre) får jävla duktig flicka-ångest över punkt ett och kan inte njuta av inte göra någonting alls. Sen vill jag dessutom gå på gym också, men det är så stört dyrt här att jag inte tycker det är värt det. Tusen spänn i månaden för ett, förmodligen, rätt tattigt arabgym. Nej, tack. Så då sitter jag och surfar in på mitt vanliga gyms hemsida och riktigt frossar över schemat och tänker att oooh när jag kommer hem, då jävlar.
Just det, ja. Jag känner mig tjock också. Jag ÄR rätt tjock. Det spär ju på skithumöret något överjävligt det med.
Så längtar jag hem litegranna. Till Sverige och bryggkaffe och rätten att vara en människa.
