Jag undrar ändå, vad det är med mig som är så oälskbart. Analysen om min kroppshydda är fan inte tillräckligt. Och den psykologiska grejen om att välja fel män, de flyktiga, de labila, de alldeles för vackra... den känns också. Jag vet inte.

Såklart blev det inte något med mannen som skulle komma hem. Det resulterade i att han sympatifikade med mig efter jobbet, förmodligen för att jag tjatat mig till det. Och sen: tack, det låter trevligt att göra något men jag kan inte i helgen!

Den snärtiga dissen.

Vidare ordnar världen det på följande sätt: hans mamma bokar mig till ett gig i hennes trädgård. Jag borde ett) inte genomföra det, meddela mina förhinder två) inte hoppas på att han bara ska se mig.

Hade han sett mig, hade han redan gjort det. Hade han velat göra något med mig. Och jag undrar varför jag blir lurad hela tiden. Varför allt är en enda stor repris.

Jag skojar om att jag inte ska ligga med någon på hela det här året, göra det hela till en såkallat "frivillig" grej och döpa projektet till Munkåret 2014.

Jag säger det hela tiden, Ha-ha-ha, säger jag. Munkåret. Men jag vill fan bara gråta.

Det gick fort det där, med operationen. En vecka och lite till och bam bom så var det gjort. Så var: du har cellförändringar grad tre, nu tar vi bort dem. In och ut på tio minuter. Tre medelålders kvinnor och jag. Zoom så lasrar vi bort en liten skiva av din livmodertapp. Och ingen panik.

Men det ska sägas att jag alltså gråtit, inte efter ingreppet. Men före. När jag trodde att jag skulle bli cuttad i juli och inte kunna ligga med mannen som kommer hem då. Låt det bara sjunka in: en vuxen kvinna som gråter som ett barn över kuk som hon eventuellt inte kommer kunna få pga blivit opererad i fittan.

Nu kommer jag kunna få kuk i juli, men det är inte säkert att han vill ge. Såklart. Alltid är det nåt. Alltid får man nåt om bakfoten, är det inte så?

Ändå obeskrivligt hur gärna jag vill bli knullad. Över ett halvår sen nu. Tiden bara rusar förbi. Och jag vill bara att han ska komma hem, att han ska säga jag har längtat så som du har längtat, att han ska hångla upp mig i parken som vore vi femton, att han ska fucking gräva sig in i mig och jag bli alldeles spettad av honom och ba få en jävla orgasm samtidigt som jag har en kuk i min kropp.

Fantiserar om hur jag kysser honom i nacken och smeker hans midja och höftben. Det är ju inte helt bra, det är en fantasi som säger något annat än att jag bara vill bli påsatt. Med olika sorters facit i hand är det aldrig bra när jag tänker så, statistiken säger att det ej kommer bli något med det. Att han inte har sådana känslor. Att han förmodligen inte ens vill göra det förstnämnda. Inte ens vill stoppa kuken i mig. Och då vill man ju inte mycket.

Det räcker inte med att någon hänger sig.

Igår. Obligatorisk föreläsning i skolan om kris- och sorghantering. Var tvungen att gå hem för det var för jobbigt att sitta och lyssna på Cullbergs teorier när man är mitt uppe i just de där stadierna.

Hemma står jag och bleker raggarsträngen i ren panik när ett brev dimper ner: ett besked om cellförändringar och att jag behöver göra en liten operation. Med min jävla tur kommer det ju ett) vara caner och två) jag kommer behöva göra skiten precis när han som jag längtat efter i ett halvår ska vara hemma en månad eller så, och jag kommer ej kunna ligga med honom pga ska sitta och blöda i fyra veckor och ej få stoppa upp något i fittan.

Alltså jag vet inte. Jag orkar inte, jag vill inte.

Sitter i detta kaos till lägenhet och tittar på skiten som hopar sig. 

Och så går nån i familjen och hänger sig, raka vägen in på topp två över sorgligaste upplevelserna i mitt liv. Givetvis är det inte alls på samma sätt som när min bror knarkade ihjäl sig, men så otroligt jävla skitsorgligt ändå.

Att stå där i hallen, titta på hatthyllan och veta att där har han hängt sig. Där dog han. Tog sina sista kvävda andetag, sprängfylld med benzo och ångest som brann i bröstet. Det är liksom för mycket för att var sant.

Och då är det väl givet att jag reagerar med att bli svinfull och sen bara dra iväg och spy och gråta som en galning, svimma på hallgolvet och när min bästis – förbannad – tittar in genom brevlådan vaknar jag till liv och hävdar att det är "inga problem". Trots att jag, där, på golvet, vaknat av att jag spyr upp vattnet jag hävt i mig och då tänkt ett) måste lägga mig själv i framstupa sidoläge och två) måste skydda parketten – och således torkar upp vattenspyan med min kavaj och sen har den som kudde.

Nä, men det är inga problem.

Det är bara den monumentala, avgrundsdjupa känslan av ensamhet och övergivenhet. I den här världen står jag. Fucking jävla ensam.

Det brukar ju alltid landa i det där. Kroppsångesten. Övervikten. Fetman. 

Allt jag vill är att vara en sexig kvinna. Och jag kan lura mig rätt bra att jag liksom är det, ändå. Trots dallret. Trots nära hundra kilo. Trots det där. 

Men så känner jag ju det aldrig.

Nu sommar: låren som skaver emot varandra. Pinan över att behöva går barbent. Celluliterna som lämnar skugga åt vem som än behöver.

Jag är så STOR.

Det är svårt att förstå det när man är inuti i sin egen kropp, hur väldigt stor jag faktiskt är. Hur mycket plats jag tar upp. Jag orkar liksom inte riktigt med det längre: jag vill bara ta upp mycket plats med min personlighet, inte också med min kropp som jag ju gjort hittills.

Och att jag hetsäter. Det är lika bra att säga det. Jag hetsäter. Kastar i mig. Har ingen hejd. Men kan inte spy: för det har nån lärt mig är sjukt. Jag skulle kunna äta ihjäl mig, det är inget skämt. Maten är min negativa förstärkning. Maten är mitt ångestdämpande. Och ja jävlar, vilken ångest. 

Jag tänker att jag kanske bara skulle ge det ett år. Ett år i celibat. Ett år då jag bara gör om mig själv: blir ny. Kommer ut på andra sidan, kan bli sedd.

Jag vet inte.

Man ska tala om självhat. Jag gömmer mig bakom min politiska strategi att inte tala om kroppen. Jag gömmer mig bakom min strategi att tala om min kropp och hävda dess existensberättigande. Egentligen vill jag bara att nån ska skära av mig allt dallret, att jag ska slippa vara äcklad av mig själv varenda dag. 

Det kanske är en kvinnofälla, men jag vill inte vara jag.

Inte i den här kroppen.

Det är som att inget händer. Det går bara runt. Samma relationer, om och om igen. Jag som vill så jävla mycket men inte kan få fram det, männen som inte vill alls. Som tycker jag är rolig. En rivig tjej.

Eller alltså jag veeeeeet inte, men det känns som att tiden håller på att rinna ut. Och jag är bara tjugofyra, alltså det är ju inte så – jag vet det, rationellt – men vafan ska man göra. Det finns liksom nånstans en gräns där man blir konstig om man aldrig blivit älskad av en man.

Jag vill ha andra upplevelser. Jag vill ha sex med någon som är oproblematiskt kär i mig. Bara känna det där. När hjärnan och könet är ett, när olika fascinationer knyts samman. 

Bristningarna på magen berättar ju att jag försökt dämpa ångest genom att äta äta äta äta äta äta. 

Nyår, min kompis säger: Jag tror att alla kvinnor är ätstörda. Mer eller mindre. Jag säger ja, jag tror också det. Och tänker på hur jag aldrig pratar om mat, min kropp – relationen till dessa. Hur jag ser det som ett feministiskt statement att inte vidröra det med ord, men eventuellt så är det bara en omskrivning för all skam jag egentligen känner.

Gud vad jag skäms. Över mig själv. Över min kropp. Över min egen brist på måttfullhet. På att jag är tjock. På att hela jag är ett bevis på ickedisciplin, att man ser det på mig. Att jag är så sladdrig.