Det brukar ju alltid landa i det där. Kroppsångesten. Övervikten. Fetman.
Allt jag vill är att vara en sexig kvinna. Och jag kan lura mig rätt bra att jag liksom är det, ändå. Trots dallret. Trots nära hundra kilo. Trots det där.
Men så känner jag ju det aldrig.
Nu sommar: låren som skaver emot varandra. Pinan över att behöva går barbent. Celluliterna som lämnar skugga åt vem som än behöver.
Jag är så STOR.
Det är svårt att förstå det när man är inuti i sin egen kropp, hur väldigt stor jag faktiskt är. Hur mycket plats jag tar upp. Jag orkar liksom inte riktigt med det längre: jag vill bara ta upp mycket plats med min personlighet, inte också med min kropp som jag ju gjort hittills.
Och att jag hetsäter. Det är lika bra att säga det. Jag hetsäter. Kastar i mig. Har ingen hejd. Men kan inte spy: för det har nån lärt mig är sjukt. Jag skulle kunna äta ihjäl mig, det är inget skämt. Maten är min negativa förstärkning. Maten är mitt ångestdämpande. Och ja jävlar, vilken ångest.
Jag tänker att jag kanske bara skulle ge det ett år. Ett år i celibat. Ett år då jag bara gör om mig själv: blir ny. Kommer ut på andra sidan, kan bli sedd.
Jag vet inte.
Man ska tala om självhat. Jag gömmer mig bakom min politiska strategi att inte tala om kroppen. Jag gömmer mig bakom min strategi att tala om min kropp och hävda dess existensberättigande. Egentligen vill jag bara att nån ska skära av mig allt dallret, att jag ska slippa vara äcklad av mig själv varenda dag.
Det kanske är en kvinnofälla, men jag vill inte vara jag.
Inte i den här kroppen.
