Jaaaa, men det ska väl då vara till att vara ett enda stort SE MIG! Ett enda stort: HALLÅ! KOM IGEN NU DÅ! JAG ÄR ALLDELES BETAGEN AV DIG JAG BEGÄR INGET MER ÄN SAMMA TILLBAKA!
Alltså, att det alltid ska vara såhär. Varför blir det aldrig annorlunda? Varför blir jag alltid dissad? Varför kan ingen bara älska mig? Allvarligt. Jag är mentalt fjorton år och undrar verkligen detta.
Och så vill jag inte. Jag vill inte ut och träffa nya människor och put myself out there. DET KÄNNS FÖR MYCKET. Jag har inte ork. Jag vill bara vara trygg och hemma med en specifik människa och han ska redan finnas i mitt liv för jag vill inte prova nya kukar eller ha nya tungor i min mun. Jag vill att det ska vara samma. Hela jävla tiden vill jag att det ska vara samma. Jag vill lukta samma lukt mellan människan i min sängs skulderblad gång på gång på gång. Vill inte vakna upp och se ett nytt ansikte. Vill inte ta mig över spärrar och barriärer fler gånger.
Man ba: HÄR är jag. Jag är rolig. Jag är smartare än nån annan brud du nånsin pökat på. Jag är ett f-ing jävla under av mjukhet att krama på. Jag gör crème brülée bättre än din morsa. KOM IGEN. Jag må vara ganska fet men jag är fan inte ful. Det är skillnad.
Hur jag blir så needy också. KLÄNGER mig fast som en liten apbebis. På något som inte finns. På en relation som är icke existerande. Hade han velat hade han hört av sig. Han hade svarat på saker. Han hade sett mig. Det är bara faktum, det finns nog inga omständigheter kring detta. Han är också en känslomänniska osv. Det är bara hoppet som aldrig någonsin lämnar denna kropp. Som har hittat ett hårigt bröst och en alldeles lagom kuk och en hjärna som är spännande. Då vill hoppet inte lämna. Jag vill inte lämna. Jag vill insupa honom, undersöka honom, lära känna honom. Vara hans människa. Vara nära. Se all skit han har inombords. Ge honom all min crap. Men den vill han inte ha. Så här sitter jag och försöker skriva roliga statusuppdateringar på facebook så att han ska se mig. Please kille me now, liksom. Förnedringen jag dagligen utsätter mig själv för.
Men också den där känslan. Jag bjöd på chokladbiskvier. Jag bjöd på hemgjord smultronglass. Jag hade köpt svindyra ostar. Det fanns vin. Det fanns allt. Jag var allt som jag kunde vara. OCH DET RÄCKTE INTE. Han äcklades av mig i alla fall. Såg väl bara denna kropp av äckel av och tänkte nej: jag vill inte.
Och jag vill bara bli kelad. Åtrådd. Inte känna mig så jävla ensam i denna oändliga värld och oändliga tillvaro. Jag vill höra hemma. Jag vill bli ägd. ÄG MIG, för helvete.
Alltså, att det alltid ska vara såhär. Varför blir det aldrig annorlunda? Varför blir jag alltid dissad? Varför kan ingen bara älska mig? Allvarligt. Jag är mentalt fjorton år och undrar verkligen detta.
Och så vill jag inte. Jag vill inte ut och träffa nya människor och put myself out there. DET KÄNNS FÖR MYCKET. Jag har inte ork. Jag vill bara vara trygg och hemma med en specifik människa och han ska redan finnas i mitt liv för jag vill inte prova nya kukar eller ha nya tungor i min mun. Jag vill att det ska vara samma. Hela jävla tiden vill jag att det ska vara samma. Jag vill lukta samma lukt mellan människan i min sängs skulderblad gång på gång på gång. Vill inte vakna upp och se ett nytt ansikte. Vill inte ta mig över spärrar och barriärer fler gånger.
Man ba: HÄR är jag. Jag är rolig. Jag är smartare än nån annan brud du nånsin pökat på. Jag är ett f-ing jävla under av mjukhet att krama på. Jag gör crème brülée bättre än din morsa. KOM IGEN. Jag må vara ganska fet men jag är fan inte ful. Det är skillnad.
Hur jag blir så needy också. KLÄNGER mig fast som en liten apbebis. På något som inte finns. På en relation som är icke existerande. Hade han velat hade han hört av sig. Han hade svarat på saker. Han hade sett mig. Det är bara faktum, det finns nog inga omständigheter kring detta. Han är också en känslomänniska osv. Det är bara hoppet som aldrig någonsin lämnar denna kropp. Som har hittat ett hårigt bröst och en alldeles lagom kuk och en hjärna som är spännande. Då vill hoppet inte lämna. Jag vill inte lämna. Jag vill insupa honom, undersöka honom, lära känna honom. Vara hans människa. Vara nära. Se all skit han har inombords. Ge honom all min crap. Men den vill han inte ha. Så här sitter jag och försöker skriva roliga statusuppdateringar på facebook så att han ska se mig. Please kille me now, liksom. Förnedringen jag dagligen utsätter mig själv för.
Men också den där känslan. Jag bjöd på chokladbiskvier. Jag bjöd på hemgjord smultronglass. Jag hade köpt svindyra ostar. Det fanns vin. Det fanns allt. Jag var allt som jag kunde vara. OCH DET RÄCKTE INTE. Han äcklades av mig i alla fall. Såg väl bara denna kropp av äckel av och tänkte nej: jag vill inte.
Och jag vill bara bli kelad. Åtrådd. Inte känna mig så jävla ensam i denna oändliga värld och oändliga tillvaro. Jag vill höra hemma. Jag vill bli ägd. ÄG MIG, för helvete.
